Nu ska även femtioöringen försvinna. Barnsångerna drabbas av inflationen och snart vet de små barnen inte vad de sjunger om.
Tingelingelinge , tåget går uti vida världen den som femtio öre har får följa med på färden. Se (Lisa), se (Lisa) nu löser (hon) biljett så stiger (hon) på och vinkar glatt hejdå.
Den här gick ur sortimentet för länge sen:
Om pappa ville ge ja en femöring, vet mamma då skulle ja bli så gla, så gla, så gla Då skulle ja köpa så mycket med detsamma och ja skulle köpa allt vad ja vill ha
Inga tioöringar ramlar ner numera. Och inte kan man göra kaffekask heller, då är det en tjugofemöring man ska lägga i botten på koppen, hälla kaffe över tills den inte syns och sen brännvin tills man kan se den igen.
Det är skillnad på att handla och att shoppa. Handla är en målmedveten handling. In i affären, ta det man ska ha, ut ur affären. Gärna handlingslista. Shoppa är att strosa omkring och titta, kanske köpa. Och att köpa något man inte tänkt köpa.
Jag har förstått att många tycker om att shoppa. Att själva saken i påsen ger en tillfredställelse. En glädje. Märkligt nog är det tvärtom för mig. När jag sett något jag kanske vill ha, funderat och sen inte köpt, då är jag tillfredställd. För jag har ju egentligen ingen plats för den, eller nytta av den. Den där processen kan dock ta en liten stund. Jag håller i saken, vänder och vrider, begrundar och ställer tillbaka. Tar upp igen. Ställer ner.
Igår var jag vankelmodig. Höll en liten "Iron Fairy" i min hand. Var förtjust i den men... var skulle jag ha den? Det som lockade lika mycket som den lilla älvan i sig var texten som stod bredvid. Att den flugit hit på fjärilsvingar, att den hade en egen historia som man fick med i paketet.
Jag känner lust. Jag kanske vänder åter till den affären.
Just det, var är klockan, inte vad! Det finns alltid en undanskymd en som jag glömmer ändra tiden på. Nu har jag ställt fram klockan i badrummet, köket och vardagsrummet. Har armbandsuret och den i bilen kvar att ändra. Har jag någon mer, verkligen? Datorn och teven fixar sig själva. Det är "bara" fem stycken det. Hur många har du ändrat?
Jag har bara balkong så det där med grillen funkar inte för mig. Jag kör med ramsan att man flyttar fram klockan när man har sommaren framför sig. Och bak den när man har den bakom sig.
Inspirerad av Kerstis inlägg kom jag att tänka på den här texten som jag skrev för några år sen.
Det finns en annan värld, på andra sidan bara några hundra meter bort. I min värld finns radhus och villor med bara några få hyreshus. Den andra världen är byggd av betong med höga hus och många människor. Inte miljoner, men det kallades miljonprogram. Miljoner olika kulturer är det inte heller, men många.
När man om sommaren är i den andra världen är det som att vara på semester. Solen gassar intensivare. Det doftar starkt av exotiska kryddor och torghandeln är livlig. Många av grönsakerna som säljs vet jag inte namnet på och har aldrig sett. Där köps ingalunda 5 stycken tomater utan kilovis. Att frukten ibland är stött och övermogen bekymrar ingen.
Det låter inte likadant i den andra världen, jag förstår inte det som sägs. Språken är många, rösterna högljudda och gesterna i samtalen är yviga. Leendena ligger nära. Från de öppna fönstren hörs musik i suggestiv rytm och med okända harmonier.
De människor jag ser har mörkt hår. Hyn har nyanser från blekvitt till olivfärgat och alla svarta och bruna toner som finns. Många döljer sitt hår i sjalar och många har kläder som vittnar om deras ursprung. De rör sig saktare än vad som är vanligt och männen sitter tätt tillsammans på bänkarna och äter pistagenötter.
Balkongerna är fyllda med kartonger och paraboler och på marken är det skräpigt. Inga skyltfönster finns utan allt är täckt av stadig metall. Utanför den kombinerade sko och sminkaffären sitter en skylt. "Vi köper inte stöldgods" Det finns 25 affärer men bara 5 av dem tar betalkort. I den enda bankomat som finns för de tiotusen som bor i den andra världen är pengarna ofta slut. Till posten ringlar kön lång, det är krångligt att skicka paket till andra sidan ekvatorn. På systembolaget är det aldrig kö. I mataffären är sortimentet så annorlunda att det kan vara svårt att hitta det man söker. Bröd från alla världens länder ligger doftande i högar och på pallar i den trånga mittgången står konservburkar med okänt innehåll. Men de är billiga. Varuvagnarna är få och bär märken efter att ha använts för andra ändamål. Mycket folk och odisciplinerade köer men också ett tack och ett varmt leende tre gånger från personalen som genom gyttret skulle dra korgar och vagnar.
Utanför affären ropar en gammal man: -Reza!! En springande medelålders man stannar upp och vänder tillbaka. Under tiden flyttar han det han bär till ena handen och räcker direkt ut den andra och tar kassen från den äldre mannen. Respekt, artighet och omtanke. När jag håller fram min kasse och frågar om han inte kan ta min också blir svaret först en förvånad blick och sedan ett brett leende och en beklagande gest att båda händerna är upptagna. I garaget står en utbränd bil.
Om några hundra meter är jag hemma igen, i den här världen.
På ett fält som kallas svinrakan vid motorvägen mellan Stockholm och Arlanda står denna reklam. Otroligt fiffig och väldigt rolig idé.
Ur synvinkeln skapa uppmärksamhet så har de verkligen lyckats, tydligen har inbromsningar och tittköer varit av den arten att det har varnats i trafikmeddelanden på radio. Och då undrar jag, är verkligen all reklam bra reklam? De som blir försenade till jobbet eller flyget på grund av den, tycker de att den är bra?
Morgnar är som ett töcken och det tar en god stund innan min hjärna slutar gå på tomgång. Autopiloten ser till att jag:
sträcker ut armen och gör något med det som låter sätter på mig hårspännet förflyttar glasögon och mobil till mer strategiska platser sätter på tevatten kissar sätter på mig morgonrocken tar in tidningen äter frukost och läser tidningen
Men inte ens här är hjärnan riktigt med. Det kan hända att jag senare, i bilradion, hör en nyhet som jag känner igen. Då har jag läst den i tidningen medan hjärnan var i standbyläge. Imorse tog jag filmjölk i teet. Det inte bara såg äckligt ut när det flockade sig, det smakade så också. Sen upptäckte jag att klockan i badrummet gick en timme fel. Prick en timme. Märkligt nog även den i köket. Börjar så sakteliga inse att jag gått upp en timme för tidigt.
La mig och drog något gammalt över mig en stund innan jag åkte till jobbet.
De har grävt ett hål där jag bor. De har satt upp en ursäktande skylt med förklaringen att de jobbar med gasledningarna. Där står det att de använder tekniken "No-dig" men jag fattar verkligen inte hur de gjort gropen, i så fall.
Det är intressant med hål i marken, det finns så mycket där under gatan som jag inte vet något om. Vilka ledningar är det som innehåller gas? De smala?
Vi måste ha badmössa på vattengympan. En av herrarna sätter glatt på sig ett ljusblått skoskydd i plast lite käckt på sned. En annan av dem är lite tystlåten och har inte insett att vi andra cyklar med våra skumgummiormar i en fyrkant utan guppar omkring som en flytboj någonstans mitt i och är i vägen. En dag hade han en ny badmössa. En knallgul med två ögon och en anknäbb mitt fram! I de lugnaste vatten... Sedan dröjde det inte länge innan herre #3 kom med en lika fantasifull, grymma hajtänder längst fram och en liten fena högst upp.
I julklapp fick jag en badmössa i samma stil, den har en propeller högst upp. Känner mig lite som en felplacerad Karlsson på taket när jag har den på mig. Men snabb!
Och när vattengympan är slut känner jag mig smal som en vidja och rak som en fura.
Jag tycker om att skratta och att få andra att skratta. Tror det är därför jag har utvecklat förmågan att höra fel, höra något roligt istället för det som egentligen sas. Ofta skrattar jag inuti åt det jag hör men ibland säger jag det högt.
Ibland läser jag fel också. På vägen till jobbet, bredvid ett invadrartätt miljonprogramsområde, byggs nya bostadshus. Där finns en skylt där det det står Hussa-fari. Som jag felläst det. För det står såklart Hus-safari.
Igår när jag stängde av datorn stod det Windows stängs nu av så du kan gå och lägga dig.
Jag tog en promenad. En lång en. Gick på vägar jag inte brukar gå på och såg mig omkring, stannade ibland och lyfte blicken och tittade. Jag har en ovana att gå med blicken i marken, precis som om den skulle komma mot mig om jag inte. Det finns en bild på mig när jag är fyra år, har hängslen i kors både bak och fram och en gul stickad kofta, jag gick så då med.
Gick in på ett fik och blev glad att de hade små kakor, jag orkar ju aldrig de där stora sakerna.
Testade en idé idag. Att ta en bild på vad jag gjorde eller såg, varje hel timme. Det var roligt och det gjorde att jag försökte göra något vettigt så att det inte bara blev ett tangentbord på bilderna. Nu blev det istället kaffebönor, soppåsar, några liter mjölk och strykbrädan. Ska göra det igen.
Vanligtvis är jag en person som plockar silverblänken i tillvaron och glädjer mig åt dem. Solen i en vattendroppe, en okänd människas leende, förväntan inför något jag ska göra, vetskapen om en bra bok jag läser, glädjen i en vänlig kommentar från någon.
Men ibland är det gyttjehål på vägen och jag halkar ner i dem. Och börjar jag glida så måste jag ofta ner till botten innan jag kan ta mig upp på andra sidan.
Ett sån't hål uppstod i mitten på veckan, tror det var samtidigt som snön började smälta. Nedkaningen upphörde temporärt i fredags när vi var åtta runt bordet som först åt och sedan spelade bordsspel. Då levde jag igen. Men nu känner jag instabiliteten under fötterna och blicken ser mest gyttjan och har svårt att ta sig över kanten och se vägen.
Vaknade vid åtta, har ätit frukost och läst tidningen men ännu inte kommit upp. Kommit i kläderna, kommit i form, kommit i humör.
Jag vill, men gör inget. Solen kämpar sig genom molnen nu och jag vet att jag kommer må ändå sämre om jag vid dagens slut känner att jag lät denna dag bli en solig dag på utsidan och skuggig på insidan.
Ska sätta på musik nu. Och kaffe. Ska vända blicken upp mot skiljelinjen mellan gyttja och väg. Jag ska.
Satt med min latte och en bok på en hög barstol på fiket. En stol ifrån mig satt en ung man med dator och mobil framför sig. Jag har svårt att stänga av öronen för inkommande ljud och kunde inte undgå att höra hans telefonsamtal. Så nu vet jag:
hans namn hans personnummer att han tjänar 402 000 att hans fru tjänar 353 000 var hon jobbar och att hon är projektanställd att de har lån på 1 900 000 att lägenheten är värd 2 000 050 att på tisdag klockan 17 ska han hämta sin nya bil Men jag vet inte vad det är för färg på bilen....
Är det bara jag som tycker det där är alldeles för privat för att avhandlas på en offentlig plats? Är det en generationsfråga att han så ogenerat pratade om det och jag tycker det är snudd på pinsamt att höra det?
Häromdagen var jag i en stor trädgårdsbutik. Hittade en helt ljuvlig pelgargon med vitgröna blad och tog den i handen för att leta upp en personal för att fråga vilken färg blommorna skulle få. - Jadu, jag vet inte, svarade hon. Det står ingenstans i informationen och jag har sökt på internet utan att hitta den. Men jag kan skriva på krukan vad den heter. - Tack gärna! svarade jag. Hon skrev Happy Thoughts Pink Då kunde jag inte låta bli att fråga: - Du tror inte den är rosa? Hon hade nog lite otur när hon tänkte, bara.
Tystnad är det brist på ljud? För mig är det inte så, tystnad är när något som hörts inte gör det längre, en förändrad ljudbild. När musiken tystnar säger jag, så tyst det blev, fast fortfarande finns alla de ljud som bildar vardagen kvar. Suset från ventilationen, bilarna på vägen, signalen när bommarna vid järnvägen fälls.
Som den storstadsbo jag är tycker jag det är tyst när jag kommer ut ur staden och när bilmotorn stannat och dörren slagit igen lyssnar jag till den sortens tystnad som finns där. Ljuden i den tystnaden.
Det finns en tystnad i skogen. När bara naturens egna ljud hörs. Vinden som framkallar ljuden i träden, djurens läten och vatten som rinner.
Tystnad kan vara att lyssna på musik i hörlurar. Då består tystanden av avskärmning av andra ljud, en egenvald ljudbild är en sorts tystnad.
I min kropp finns tystnad. När jag tycker det är riktigt tyst runt mig hör jag blodet rusa och mina egna andetag. Kroppens tystnad.
Mellan människor finns tystnad. Pauser i samtal, en vänskaplig tystnad när inget behövs sägas. Där finns också den talande tystnaden, den som egentligen består av blickar och kroppsspråk och där de nyss sagda orden hänger som vattenånga i luften.
I telefonsamtal finns tystnad. I ett arbetssamtal är den sällsynt och när den finns är den ofta ett maktmedel, vem ska ge sig, vem faller till föga för argumenten. Den är en tystnadens strid.
I ett telefonsamtal med en vän, någon jag tycker om,upplever jag en annan tystnad. En som förmedlar det osagda, som är fyllt av känslor. En tystnad som fortplantar sig genom min kropp och fyller den till det outhärdligas gräns. En tystnad jag vill ska fortsätta men som samtidigt är skrämmande i sin intensitet. Den tystnaden har jag inget namn på.
