Min mamma

Hon hade mörkt hår och snälla händer. Händer som arbetade hårt, hela livet. När hon var nitton träffade hon min pappa, han var inneboende hos mormor. Han var 34. Min äldsta syster är född innan de gifte sig, sedan kom mellansyrran tre år efter. Jag är ett sladdbarn, har sju år till mellansyrran.

Mamma levde ihop med pappa, som var sträng, tills jag var fem år. Sedan hade de någon sort helgäktenskap för i vår sommarstuga var de båda samtidigt i ett antal år framåt.

Min äldsta syrra var lite jobbig, var ute sent om kvällarna. Mellansyrran var en plugghäst och jag var gullegrisen. Mamma hade en ganska tuff tillvaro, det var inte så väldigt vanligt med föräldrar som inte levde ihop på den tiden. Mamma förvärvsarbetade och hade extrajobb. Jag tror inte pappa bidrog med så mycket pengar. Han hade ställt henne inför valet ”storasyrran eller mig”. Hon valde syrran.

Hon var snäll. Jag har ett starkt minne av att jag väckte henne en söndagsmorgon för att hon skulle sy klart den ljusblå bröllopsklänningen till min Barbie och det gjorde hon.

När jag var 12-13 år fick hon ta bort ena bröstet. Jag minns inte ens var jag bodde när hon låg inne. Storasyrran hade flyttat hemifrån och mellansyrran jobbade utomlands.

När jag var 18 kom hennes cancer tillbaka. Vi pratade aldrig om att hon skulle dö. Det vi båda tänkte allra mest på, det pratade vi inte om. Sista gången jag såg henne sa hon: Det måste bli sämre först, innan det bli bättre. Jag hade handen på handtaget när hon sa det. Jag grät hela bussresan hem.

Hon var kall när hon låg i kistan. Hon hade rosa nagellack som flagade.

Det var inte så många Mors dagskort hon hann få av mig.

Picknick

Vilken tur jag hade som blev bjuden på picknick idag! Ringde för att fråga efter tröjfärg och beräknad tid för en som skulle springa Sthlm Marathon och då frågade de om jag inte skulle hänga med dem. Jotack! Ett sånt där härligt gäng, vi var ungefär 20 st i åldrarna från 2 veckor till dryga 70. Det fanns sol och skugga. Sallad och bröd. Vin och öl. Ananas och melon. Kaffe och tårta. Det fanns godmodighet och leenden. Omtanke och skratt. Vi blåste såpbubblor. Och så var det lite rolig, många var i min ålder och det var fler än jag som hade det lite mödosamt att sätta sig/gå upp från filten. Det skrattade vi också åt. Att vi blivit såna. Och det gick bra för henne som vi hejade på. Det är alltid roligt att ha någon speciell att heja på. Annars brukar jag ropa "Heja Anders!" Alltid är det någon som heter det som ler glatt men lite förvånat över att bli påhejad.

.

Körkort

Fick ett brev att mitt körkort ska förnyas. Jag måste ha ett fotografi. Undrar om det funkar med ett eget eller om jag måste uppsöka en fotograf? Körkortet använder jag som leg hela tiden och det vore trevligt om jag ser hyfsad ut. Så bra som det nu går, menar jag.

Förnyade passet förra sommaren. Det var inte roligt! Då fick jag stå i nån lucka, som på ett gammalt postkontor, vända mig åt sidan och där satt kameran. Jag log lite sött, sådär lagom så att munvinklarna inte pekar nedåt i alla fall. Då säger killen i postluckan strängt:" Se neutral ut!". Jag vinklade bort leendet och han blev nöjd. Det blev inte jag när jag såg bilden. Jag ser helt grym ut, sur som ättika och inte alls mig lik. Så varje gång jag passerar en passkontroll numera så får jag försöka anlägga en bitter uppsyn så de känner igen mig. Se neutral ut. Bah!

Obehagligt avslöjande

Nu ska jag berätta något som en del av er kommer tycka är ofattbart. Omänskligt. Otrevligt. Ni kanske kommer se på mig med helt andra ögon sen. Ni kanske vänder bort blicken.

Jag är ingen djurvän.

Jag tycker mest de är till besvär. De ska ha mat, gås ut med, göras ren efter, ska ha vatten. De kan inte lämnas ensamma, de hårar, låter, äter på saker de inte ska äta på, är på platser de inte borde vara på.

Fast det jag har mest svårt för är attityden hos en del av dem som har djuren. De har svårt att förstå att jag inte faller i koma av hänryckning över deras hund eller katt. Jag tycker det är äckligt med katter som får gå på bordet för jag gillar inte katthår i maten. Det är inte det minsta gulligt. De behandar djuren som små människor, sätter på dem kläder och rosetter. De har dem i sängen.

Jag förstår att djuren är viktiga för dem. helt okej. Begär bara inte att jag ska tycka likadant.

Helt rabiat är jag inte, det finns ett och annat djur som jag gillar. Men jag gillar inte djur bara för att de är djur. Likadant som jag inte gillar bebisar bara för att de är just bebisar. Jag tycker om det enskilda djuret, inte företeelsen djur.

Ser du mig fortfarande i ögonen?

Blink

Jag har så svårt för internetsidor med saker som blinkar eller rör sig. Om det inte går tillräckligt fort för mig att hitta och blockera det som stör min koncentration så går jag helt enkelt bort från den sidan. Undrar om det är fler än jag som reagerar på samma sätt och undrar om de som har sidan är medvetna om den oönskade bieffekten. För det är nästan alltid annonser och dem vill de ju att jag ska läsa. Fast, jag blockerar förstås även vanliga annonser, i alla fall på sidor som jag ofta frekventerar.

En annan företeelse som jag har svårt för är att dn.se har börjat med webbteve. Jag vill läsa mina nyheter, inte lyssna och se. Ville jag det så skulle jag sätta på teven. Till yttermera visso så hamnar förbluffande ofta "play-knappen" rakt över munnen på den som sedan ska säga något. Det ser ut som en munkavle och får en lustig, motsatt effekt.

Instängda känslor?

Jag har ett förhållande med min frissa. Hon är så mysig och vi kommer så bra överens och pratar om det mesta. Så mycket man nu kan prata om när det sitter andra skarpörade personer i rummet som inte har något förhållande med sin frissa och är tysta. Men vi viskar lite ibland så kan vi säga det mesta.

När jag var hos henne en tidigare gång så tystnade hon helt plötsligt när hon hade tvättat håret och hade haft i balsam. Jag tystnade jag med eftersom det är skönt när någon håller på med mitt hår. Då började hon massera min hårbotten. Med mjuka smekande rörelser masserade hon länge, länge. Det var en så härlig känsla och jag njöt så intensivt att tårarna började leta sig ut från ögonvrårna och tillra ned mot öronen. Hon tog en snibb av handduken och torkade dem. Det var en så befriande känsla, en härlig upplevelse.

Idag var jag hos henne igen och vi hade det lika pratsamt trevligt som vanligt. Vi pratade resor, musik, män och hår. Men... den här gången hände inget när hon masserade mig. Det var skönt såklart, men det där känslosvallet infann sig inte. Och då blev jag lite rädd att jag har stängt in mina känslor bakom lås och bom. Byggt en mur. Förskansat mig. Torkat ut. Förtvinat.

Så vill jag inte.

Studsande ängel

Den här avataren får jag när jag kommenterar hos de som har Wordpress. Jag har börjat vänja mig men i början tyckte jag att den såg ut som en arg fladdermus och det vill jag inte förknippas med. Nu har jag tittat lite närmare på den och ser det jag vill se istället. Det är mycket roligare att göra så. Istället ser jag en studsande ängel med galet hår. Mycket mer likt mitt verkliga jag.

Maj's Korner

Provade en ny sökmotor som heter Spezify och förutom att söka på Allium så sökte jag på mitt namn här, Maj Korner.

Och dit måste jag ju åka någon gång, en nattklubb i Illinois! Undrar om jag får gratis drinkar när jag presenterar mig?

Ålder

Utanverket säger att jag är femtioplus. Eller sextiominus som jag ironiskt brukar säga trots att jag inte tillhör den ironiska generationen.

Det innebär att jag ser ut som sjutton. Det syns inte att jag känner mig som sjutton också. För ibland gör jag verkligen det. Jag har en mängd åldrar jag kan känna mig som. 7, 24, 39, 47 och många fler. Ibland kan jag känna mig som 80 också fast det är lite svårare eftersom jag inte varit där än.

Det är här svårigheten kommer in. Det jag känner mig som syns alltså inte utanpå utan jag blir bedömd på mitt utseendes ålder. Åldersfördomar kanske vi kan kalla det?

Jo, jag vet hur en dator funkar.
Jag har en blogg.
Jag kan skicka sms.
Jag kan konfigurera min router.
Jag har Coldplay, Emil Jensen, 3 Doors Down och Nickelback på min playlist i Spotify.

Jag fnissar. Offentligt.
Jag går på musikevenemang.
Jag sjunger när jag cyklar i nedförsbackar.
Jag är ute sent om natten.
Jag blåser såpbubblor på balkongen, utan barnbarn.

Trångt på tåget

Det var många på väg hem med tåget. Innanför dörren, innan man ens kommit in till själva sittplatserna såg jag 12 personer. Gångarna var fyllda med personer som stod och i trappan till tågets övervåning satt det folk.

I väldigt god tid innan en av stationerna kommer en stor tjej med en stor väska ut från sittplatserna. Glatt meddelar hon att hon snart ska gå av och att det var som en hinderbana att ta sig ut. Hon talar till alla och ingen. "Ingen" svarar henne för "alla" är inkopplade i sin egen lilla musikvärd.

Ju mer människor tvingas vara nära varandra, innanför sina personliga revir, desto mer flyr de. In i den egna världen, den där de inget hör och det de ser blir en stumfilm. Rörliga bilder utan samband med musiken. Munnar som rör sig i ohörbara meningar. Ett fiktivt avstånd.

Laddade batterier

Så skönt det var att sjunka in i ett annat tempo. Långsamt. Obråttom.

Så härligt det var med tystnaden. Den relativa tystnaden - hönsen kacklade, bästergöken ho-hoade, tranorna hojtade och tuppen gol. Fast när tuppen gol sov jag och vaknade icke.

Så tillfredställande det var att få så mycket grönt i ögonen. En äng, sedan skira femårsbjörkarna med kritvit stam och bakom dem aspar och sen mörkgrön gran. Så många nyanser av grönt.

Så roligt det var att prata tillsammans, om nuet, dået och frammet. Att skratta och att fullständigt vara mig själv. Hundra procent.

Liten bortresa

Tar tåget till annan ort idag, inte så långt men att åka tåg är alltid ett äventyr. Nu menar jag inte om det ska komma eller inte utan att tågresor är så förknippade med spänning och förväntan. Jag tillhör generationen som tågluffat, det är väl det.

Jag ska åka till mitt ex och gården han bor på med sin fru och sina höns. Har varit på väg tidigare men annat har kommit ivägen. Synd att inte vädret är soligt men förhoppningsvis så har de planerat att grilla i alla fall. Det är nämligen något jag saknar nu när jag bor i lägenhet.

Jag är glad att vi har ett så bra förhållande, mitt ex och jag. För min, barnens och hans skull. Det är så mycket enklare att leva då. Jag möter många som bär så mycket bitterhet och det måste vara jobbigt. Eller?

Månen

Jag tycker om månen, särskilt när den är full och gul och stor. Även fast det händer att jag sover dåligt de nätter den är det. För jag tror att den påverkar mig. Jag är känd för att sova som en stock, vanligtvis.

Det som mer är tilltalande med månen är att den är samma överallt. Så om jag tittar på månen här i lilla Sverige och någon annan tittar på den från stora USA så ser vi samma måne. Den blir som en förbindelselänk, något vi har gemensamt.

Jag var väldigt vuxen innan jag förstod att månens skära ser annorlunda ut på södra halvklotet. Där ler månen när den är i nedan eller ny.

Månsken kan vara så starkt. Det kan rita ljusa rutor på golvet mitt i natten, den kan lysa upp snön så den becksvarta natten blir spökvit.

Och ändå är det andrahandsstrålar. Begagnat solsken. Återsken. Reflektion.

Skugga

Jag tycker om solen, det är inte det. Jag tycker om skuggor som skapas i solsken. Jag tycker om det oväntade som ibland bara syns i skuggan. Det humoristiska i en jättelång skugga av ett föremål som inte är så stort. Har du sett skuggan av grus när solen står lågt?

Det jag inte tycker om är min egen skugga. Och så här på sommaren är den svår att undvika, den följer mig vart jag går. Kastar sig på marken framför mig. Smetar ut sig på en vägg. Överraskar mig vid ett gathörn. Bort! Jag vill inte ha dig! Jag vill inte att du ska påminna mig om mig själv. Jag vill inte se verklighetens skugga, jag vill vara den där personen jag tror att jag är. Den där inuti-personen. Den personen som jag tycker så mycket om. Skuggan visar en person jag inte gillar, en person jag vill bli kvitt. En person jag har svårt att vänja mig vid men som lågmält trotsar allt jag vill och följer mig envetet.

Praktiska saker

När jag har för många praktiska saker ogjorda eller olösta känner jag mig lite pressad. Alldeles nyss när jag diskade (och undrade hur smart det var att köpa diskmedel med citrondoft när jag just köpt toalettrengöring med citrondoft) så insåg jag att blandaren kärvar allför mycket, jag måste göra något åt den. Och vad gör man då? Vet inte ens om jag har någon ballofix så jag kan stänga av vattnet. Antar att jag måste göra det om jag ska skruva loss blandaren. För jag gissar att det är det jag måste göra. Byta packningar? Är det det man gör när det kärvar?

Ett annat vattenproblem har jag också. Jag har en duschkabin som står ovanpå golvbrunnen. Och golvbrunnen behöver jag rensa. Hur då liksom? Det går inte att komma åt uppifrån och den är mitt under duschkabinen så jag kommer inte åt den utifrån heller. Montera ner hela alltihop? Knappast.

Bilen. Jag vet att jag behöver byta krängningshämmare, har dragit lite på det. Men nu har det uppstått ett nytt ljud. Inser att det är avgassystemet. Igen. Såg att ett fäste vid själv avgasröret hade lossnat. Fast bilen kan man alltid lämna in och sen är det bara att betala och se glad ut.

Jag har lite svårt att be om hjälp. Tycker inte att andra ska behöva slösa tid och energi på mig. Fånigt, eftersom jag med glädje hjälper andra så gör de antagligen lika glatt detsamma.

Men praktiska problem har en bortre gräns. Rätt som det är måste de fixas. Utan pardon.

Bänken är tillbaka!

Så här såg det ut tidigt i söndagsmorse när bänken var borta.

Och nu är den tillbaka igen!

En av "farbröderna" hittade den och fick hjälp av barnen att bära den tillbaka.


Jaaaa!!

Betydelsen av böcker

Min barndoms bibliotek, där var jag ofta. En dag i veckan var det sagostund i ett litet rum utan fönster. Väggarna var svarta och på dem var det olika sagomotiv målade. Vi satt på kuddar på golvet och lyssnade. Andäktigt.

Man fick eget lånekort så fort man kunde skriva sitt namn själv. Jag har för mig att det var en övre gräns på sju böcker och det lånade jag varje gång. Sen satt jag hemma vid köksbordet med händerna över öronen och läste. Mamma visste att om hon skulle ha hjälp med något så skulle hon fråga innan jag gick till bibblan. Barnavdelningen var på övervåningen. På hyllan till vänster stod Narnia-böckerna. Där i närheten stod även Den hemliga trädgården som jag läst hur många gånger som helst. En annan som jag lånade ofta hette Pams Paradis. Alla Astrid Lindgrens böcker läste jag såklart och alla om Pelle Svanslös. Men jag tyckte inte om Barna Hedenhös. Jag förstod inte alls att det var en pedagogisk bok som skulle lära mig. Jag visste ju att de inte alls hade uppfunnit hjulet utan tyckte att de ljög som låtsades det.

När jag blev tonåring var det vuxenavdelningen på undervåningen som gällde. Där fanns också ett lyssnarrum med stolar och några hörlurar. Den enda skiva som var lyssningsbar var en Beatlesskiva. Den där When I'm sixtyfour finns.

Biblioteksböcker luktar så speciellt. Välläst. Vällust.

Jag älskar att öppna en helt ny bok också. Smeka utsidan, försiktigt lyfta pärmen, stryka över den första sidan och läsa titeln och författarnamnet. Bläddra. Börja läsa.

Jag läser mycket pocketböcker numera och det är inte riktigt samma känsla i dem. Pappret är inte lent, ibland är det så knöggligt och grovt att när man läser den i motljus i solen så blir det nästan skuggor av ojämnheterna. Men en pocketbok passar precis i min handväska. Den är köpt för att få plats med bok i.

Kroppskontakt

Ett behov är svårt att få tillfredställt när man lever själv. Behovet av kroppskontakt. Att känna en annan människas hud mot sin egen. Känna värme. Känna närhet.

Ibland skriker min kropp efter det. Idag satt jag ute och hade håret uppsatt så att nacken var bar. Vinden lurade mig att tro att jag blev smekt. Så lite, så mycket.

Alla ni som bara kan sträcka ut en hand och röra vid någon, uppskatta det. Njut av det. För det är inte självklart. Och det är svårt att leva utan.

Jag har det bra som har tåliga kollegor, tåliga på så sätt att de inte lägger in några ytterligare aspekter bara för att jag rör vid dem. Kramar, lägger handen på armen och andra småsaker som är så naturliga för mig. Just då tänker jag inte på att jag försöker tillfredställa min egen längtan, för jag har alltid varit en taktil person. Givetvis vet jag vilka personer det här beteendet är okej med, i alla fall tror jag att jag vet det. En del människor vill inte bli rörda och det brukar jag känna och respektera.

Jag vill bli rörd.

Sex en söndag

Vaknade strax före sex när C gjorde frukost. Mer eller mindre halvsovande tittade jag ut genom fönstret och såg solen skina genom diset mellan husen. Då fick jag se det. Bänken var borta! Vart än min sökande blick landade så kvarstod det. Bänken var borta! Det har hänt förut att någon flyttat den en bit men nu såg jag den inte alls. Fortfarande sömndrucken öppnade jag balkong- dörren för att ta en bild på bänkens plats. Det luktade eldsvåda. Det jag trodde var morgonens fukt som steg från marken var brandrök. Jag såg mig om men såg ingen rökpelare någonstans, hörde inga sirener utan söndagsmorgonens lugn härskade. Jag somnade om, det var ju inte här det brann i alla fall. Nu har jag läst att det är en soptipp ett par mil härifrån som brinner.

Tvenne ting...

...har jag funderat på idag.

De som åker öppen sportbil, varför är de så ofta flintis? Är det fartvinden? I vissa avseenden borde man leva livet baklänges. Om man kunde få de pengar som man i senare i livet skrapat ihop, fick man dem i början så kunde man åka sportbil medan man har håret i behåll.

Och vem lär killar snyta näsan utan näsduk? Jag kanske är lite fördomsfull där, men det är sällan jag sett en tjej sätta tassen framför ena näsborren och blåsa ut i den andra. Men hur lär man sig sån’t? Var?

Jag bor på tredje våningen, jag ser er från fönstret! Både flintisarna och näsblåsarna.

Rivna morötter och glass

Det händer något märkligt ibland när jag äter rivna morötter. Om jag är hungrig och börjar med råkosten vid lunchen och äter fort, då händer det. Jag får som kramp i matstrupen. En klump börjar uppe under hakan och arbetar sig nedåt mot magen. Det gör skapligt ont och under tiden som det pågår fylls min mun av saliv som jag inte kan svälja. Otroligt hur mycket saliv som kan produceras på en halvminut. Sen släpper det och allt är som vanligt igen.

Vi diskuterade det idag vid maten och en av de andra fick ofta hicka av morötter och av kolsyrad läsk. Av läsk får jag ofta hicka, det känns mer som regel än undantag. Jag har aldrig kunnat tjuvsmaka ungarnas läsk utan att de märkt det.

Sen har vi det här med glass. Många får ont i nacken av kall glass. En av dem fick ont i näsroten.

Vad beror allt det här på då?

Bokcirkel

Vi är ett gäng som turas om att träffas hos varandra en en gång i månaden. Gänget består av oss som en gång bodde på samma gård. Många av dem bor fortfarande kvar, några har flyttat men vänskapen består. Täcknamnet är alltså Bokcirkel. För jättelänge sen hade vi täcknamnet Syjunta. Alla hade med sig något att laga eller sy på men många av kassarna blev stående i hallen eller jämte soffan. Efter ett tag döpte vi om oss till bara Juntan. Vi pratar mest. Och skrattar. Vi känner varandra väldigt väl, känner varandras män och barn och har så mycket gemensamt fast vi är väldigt olika personer.

Så nu när de gått, sitter jag här med leendet fortfarande på läpparna och värmen kvar inombords.

Nu ska jag beställa böckerna till nästa träff.

Sanningsspegeln

En gång gick jag en sommarkurs på en folkhögskola i Sverige. Jag åkte tåg och buss dit, klev av mitt emellan macken och pizzerian och kände mig som jag var på äventyr.

Vi var en brokig samling människor i olika åldrar och olika stadier i livet men fick genast en mycket god och tillåtande stämning oss emellan. Vi var 12-13 stycken förutom den som höll kursen. Jag blev god vän med en tjej från Småland och vi åkte tillsammans in till den lite större staden för att se fotbollen på storteve.

Här mötte jag för första gången en mytoman. Jag förstod det inte själv först men när pusselbit hade lagts till pusselbit så klarnade bilden.

Vad vi än pratade om så hade den här personen en snarlik, fast värre/bättre/dyrare/hemskare historia att berätta i samma ämne. Jag kan vara lite godtrogen så jag trodde faktiskt på det hon berättade även om det ibland verkade osannolikt. Snart blev det också tydligt att det på varje samtalsämne fanns en variant från henne.

En dag följde hon med mig och Smålandskompisen in till den större staden och det var i bilen hem som det hela eskalerade. Historierna blev sanslösa även för mitt naiva öra, förföljelser, dramatiska händelser om nätterna, telefonsamtal och en mängd händelser som lät otroliga. Stämningen i bilen blev förtätad och skrämmande och jag försökte gång på gång byta samtalsämne men det gick inte. Ingen av oss sa emot henne utan vi lät henne prata, det kändes som det skulle varit farligt att säga emot eller att ifrågasätta.

Vi hade en namn och adresslista över dem som gick kursen. Den här personen hade ett lite ovanligt namn och Smålandskompisen och jag gjorde en sökning på namnet på nätet. Namnet fanns. Det var något av en lokal kändis på den orten. Det fanns mycket att läsa och flera bilder. Ingen av bilderna föreställde personen på kursen. Hon hade lånat sitt namn.

Hon hade gått en mängd sommarkurser på olika folkhögskolor tidigare. Hennes sätt att vara höll kanske i 3-4 dagar innan folk började undra. Jag kände tydligt att det som jag berättat om händelser i mitt liv, det kommer hon presentera som självupplevt på nästa kurs.

Jag fotograferade alla sista dagen. Jag önskar jag kunde visa bilden på henne. Hon sitter med en fyrkantig fickspegel i handen och lägger sista handen vid sminket. Det ena ögat skelar lätt och på det ena ögonlocket har hon inte ögonskugga än. Håret är väldigt svart och lite spretigt. Hennes ansiktes två halvor är inte lika. Hon är inte en hel person, hon är sammansatt av andras historier och det syns i spegeln.

Skratt på jobbet

Jag pratade med en leverantör i telefon på jobbet idag. Vi har ett väldigt gott förhållande och förutom jobb pratar vi ofta om småsaker från våra respektive liv. Hon var på annan ort för att utbilda sina kollegor så hon pratade i mobilen. Rätt som det är säger hon:
- Vänta lite, jag ska bara stänga av högtalaren.
- Högtalaren? undrar jag. Använder du mig som avskräckande exempel på en kund i din utbildning?
- Nä, fnissar hon, jag har en mobil med touch-screen och när jag pratar med dig så ler jag så mycket och då buktar min kind ut och högtalaren går på!

Jag skrattade så jag grät! Försökte säga "var det något mer vi skulle prata om?" men det gick inte fram i hörbart format.

Och vilka var det som var testpersoner för den där mobilen? Inte var det några lättroade typer i alla fall!

Frågetecknen blev fler

Var hennes man psykopat?
Varför fick enbart hennes man vårdnaden om barnen?
Har hon ett platoniskt förhållande med kyrkoherden?
Har hon jobbat som journalist?
Varför ändrade hon namnet på tidningen hon jobbat på?
Hur kan hennes dotter kalla henne för världens bästa mamma och inte låta henne träffa sitt 13-åriga barnbarn en enda gång?
Hur kunde hennes båda föräldrar vara döva sedan födseln men prata normalt ?

Fortsättning följer.

På en annan bänk

Förra helgen när jag tog en promenad i en botanisk trädgård så satte jag mig på en vitmålad bänk i solen. Bredvid mig satt en dam i samma ålder som jag och vi började prata med varandra. Samtalet flöt på lätt och fint, jag har sällan svårt att prata med folk jag inte känner och hon var likadan. Jag tyckte hon var trevlig och vi bytte telefonnummer. Men sen kommer det knepiga. Jag är inte säker på att jag verkligen vill längre. Just då kändes det naturligt och bra men nu vet jag inte längre.

På vägen tillbaka genom parken berättade hon att hon inte har någon kontakt med sin dotter och barnbarn. Hon har två systrar som hon inte heller umgås med. Hon berättade att en väninna hon haft i 15 år helt plötsligt slutat höra av sig. Bara sådär. När det är så många nära personer hon inte har kontakt med längre så blir jag lite fundersam. En eller annan kan ju bero på den andra parten men om det är så här många så borde kanske viss del av skälet bero på henne själv. Då undrar jag vad det skälet är. Samtidigt känner jag mig väldigt fördomsfull som ”dömer” henne utan att veta ett dugg, men jag känner mig lite obekväm. Om hon skulle visa sig vara en instabil person som äter min energi så vill jag inte vara med, jag har försökt rensa bort såna ur mitt liv. Men verkar ändå dras till den sortens personer. Och har svårt att säga ifrån.

Vi ska träffas ikväll så får jag se hur det utfaller. Ibland undrar jag om det är något fel på mig själv som gärna pratar med människor på en bänk men som drar öronen åt mig när det ställs krav på mig. De nära vänner jag har är inte så många och jag kanske har svårt för de där mittimellankontakterna, relationerna mellan nära och ytligt?

Jag har flera gånger varit på väg att skicka ett feg-sms och ställa in men feglätbli istället.

Körslut

Så tömd på energi men ändå nypåfylld. Helt jättetrött men pigg. Fortfarande svettig i nacken och fötterna vet att de lever. Fylld av gemeskaphetskänsla men ändå ensam. Stämman lite hesare än vanligt och leende lite bredare. Började klockan 12 idag och slutade efter 21.

Så är det att ha varit på avslutningskonsert med kören, två föreställningar inför nästan fullsatta hus.

Såg mycket vackert som jag hade velat fotografera men tiden och fokuseringen räckte inte riktigt till. Smidesräcket utanför de franska balkongerna. Intarsiabilderna ovanför ingångarna. Ljuset som vackert föll in och delade upp sig i de kringelkrokiga och vinklade trapphusen. Jag får väl gå dit någon dag och låtsas att jag ska på en föreställning och fota.

Middagsfniss

C läser om vinet jag dricker till middagen att det "innehåller sulfit".

– Vad är det? undrar hon.
- Jag vet inte, men det låter giftigt, svarar jag.
- Jag tycker det låter som metall.
- Det låter som en infektion, som otit eller nefrit eller nåt. Eller som inuit.
- Är inte det ett folkslag?
- Jo!

Fniss över hela maten.

Det vi åt - då

Inspirerad av Tessingens minnen från 70-talet kom jag att tänka på det som vi handlade och det vi åt när jag var liten, på 60-talet.

Om lunchen i skolan inte var så god så gick vi till hembageriet och köpte en fralla för 25 öre och en liten påse jordnötter. Sen gjorde vi hål i sidan av frallan, gröpte ur innanmätet och fyllde med jordnötter och åt.

Där fanns det mjukglass också. När struten var fylld fick vi välja vilken smaktillsats vi ville ha och tanten tog ner en färgad flaska och sprutade in det i glassen. Knallgrön curaco gillade jag. Sen bet vi av struten längst ner och sög ut glassen.

Ibland köpte vi halvliterspaket med glass i mataffären. Tresmak. Vanilj-Jordgubb-Pistage. Paketet sågade vi mitt i itu med brödkniven och så åt vi ur halvorna med sked.

I mataffären var mjölken på bruna glasflaskor. Det fanns V-mjölk som var extra fet. Den blanka stanniolkapsylen hade ett rött streck på snedden. Sen kom de trekantiga tetrorna. De låg finurligt ihoppassade i kantiga trådbackar. Filmjölk fanns på halvliterstetror, en sån fick jag med mig när jag åkte och badade med badbussen.

Om jag hade tur fick jag mala kaffet när mamma handlade. Påsen var guldfärgad och för att stänga den vek man den några gånger och vek om ett ”band”.

Ölen hette Kornett och Fagott.

Sedan var det godisaffären.. Eller fruktaffären som den egentligen hette och var. En Snoddas kostade 10 öre. Det var en snodd lakritsrem, ca 25 cm lång. De låg i en röd låda. Flygande tefat med brus i. Tomteklubbor som tungan blev knallröd av. Piastrar och Piratpengar. Den ena sorten med fruksmak, den andra lakrits. Nötcreme i en liten påse som man bet av ett hörn på och sen drog man tänderna utefter påsen så krämen hamnade på insidan av tänderna. Riff. Tuggummit hette Riff. Det var jättegott att slicka på insidan av av det guld-gröna pappret. Ettöres godis fanns också. Farbron blev inte så glad när man bad att få 100 stycken ettöres.

Godiset som fanns i Twistpåsarna, som man bara fick vid högtidliga tillfällen som jul eller så, hade två papper runt sig. Innerst var det en guld eller silverfärgad stanniol som man kunde skrapa på och platta till med nageln så de blev släta. Dem sparade jag i en urna.

Vi drack Merry i gröna flaskor. Det var olika nummer i kapsylerna, man skulle samla på dem, eller nå’t. Tror det fanns figurer också men de var väldigt sällsynta.

Om jag hade ont i halsen fick jag Emser. Eller Kanolds Eucalyptustabletter upplösta i varm mjölk.

Bänken

Det finns en bänk i slänten mittemot mig. En populär bänk, mycket populär. Jag har själv suttit där. Det var där jag träffade "Greken på bänken". Hade 25 minuter på mig medan tvättmaskinen gick och satte mig där för att njuta i solen. En man sitter där redan och vi börjar prata. En och en halv timme senare går jag därifrån och då har vi pratat om allt från rabies till berget Olympos. Och tvätten var ju kvar. Sen hände det fler gånger den sommaren att vi träffades på bänken. Andra gången kysste han min kind och varje gång ger han mig komplimanger. Sån't är trevligt.

Men åter till själva bänken. Jag har börjat fotografera den och dess besökare. Inte särskilt systematiskt men när jag tittar ut och ser någon sitta där så tar jag en bild. Det är allt från tidningsläsare till fördrinksdrickare. Allt från barn med bollar till äldre med käpp. Hundar har jag fått med på bild men inte haren eller skatorna än. Sällan har jag sett något mer berättigat än den här bänken.

Jag tänker fortsätta ta bilder vartefter våren och sommaren fortskrider. Redan syns stor skillnad i hur grön gräsmattan är och att trädet fått löv.

Min storasyster (såna vet alltid bäst, eller hur?) säger irriterat att man inte får fotografera människor utan lov. Får man inte det?

Litteratur året jag föddes

En utmaning fann jag här hos Bokmania och den kunde jag inte motstå.
Att hitta litteraturhändelser det år jag är född, 1954.

Ernest Hemingway får Nobelpriset i litteratur men kommer inte på prisutdelningen.

Stieg Larsson föds och så även Karin Fossum.

Frans G. Bengtsson dör.
Stig Dagerman tar livet av sig.

The Lord of the Rings av J.R.R. Tolkien kommer ut i Storbritannien.

I Sverige är det Mio, min Mio av Astrid Lindgren som ges ut.

Svensk Apotekarkalender av Oskar Kullberg ges ut. Den innehåller biografier med foto över alla svenska apotekare och farmaice kandidater.

Barn, serier och samhälle av läkaren Nils Bejerot väcker debatt i Sverige om seriemagasinens skadlighet.

De två understa har jag inte läst något av, men alla de övriga författarna.

Tappade saker

Om du tappat något och vänder om för att leta efter det, var letar du då? En tappad vante borde ligga på marken. Men nähej, det gör den inte! Den vinkar åt dig från en staketspjäla, vilar uttröttad ovanpå ett elskåp, har snirklat in sig mellan två stolpar, ligger och solar på en tidningslåda eller befinner sig varsomhelst från en meters höjd och uppåt, inte på marken!

Klart att jag förstår att det är av vänlighet som folk tar upp tappade saker från marken men när jag idag såg en tappad barnsocka ovanpå postskåpet i trappuppgången så undrade jag om föräldern kommer höja blicken så högt och leta. Men en saknad socka kan man ju alltid skylla på tvättmaskinsmonstret.

Passa surdegen

Vattnat blommor. Tagit hand om katter, hundar, fiskar, papegojor och vandrande pinnar. Varit husvakt. Klippt gräsmattor. Tömt brevlådor. Flyttat på bilar. Öppnat viktig post.

Ja, mycket har jag hjälpt till med när folk varit på semester.

S ska till Japan med sin tjej och jag har fått den stora äran att ta hand om hans surdeg! Ganska lätt jobb, den ska matas med en matsked vatten och en matsked rågmjöl var fjärde dag bara. Jag får dessutom baka av den. Fast jag skulle visst få levainen också och det är inte meningen att den ska överleva, den ska bakas upp.

Jag får skylla mig själv, han har fått bakintresset med generna eller uppfostran, vilket det nu är. Brädar morsan med hästlängder numera.

Kamben?

Aldrig någonsin har jag hört talas om kamben tidigare! Men uppenbarligen finns det såna, och inte var de så dyra heller. Glömde kolla i affären vad det egentligen var för något. Det är inte så ofta ingången till mataffären blir en språklektion i alla fall.

Sen skrattade jag hjärtligt åt C som ringde mig på jobbet idag och hade ont i knät efter fotbollen igår. Jag föreslog ett samtal till vårdcentralen och slog upp numret medan jag pratade. Hon kom dock fram till ett helt annat nummer och efter ett tag insåg hon att det var numret till BVC! "Det var som när jag ringde till fel arbetsförmedling i höstas" sa hon. "Jag kom till arbetsförmedlingen för utvecklingsstörda!" Jojo, information är svårt.

15 steg från min port

Jag hittade en gyllene pöl. Det var bara för mig den fanns där, som ett ytterligare blänk av glädje ikväll. Jag kom gående på gatan, fortfarande med sång i sinnet efter att ha varit och sjungit. Det är en flerhundrahövdad kör och vi låter så mäktiga. Jag sitter ofta bredvid en trevlig tjej och vi brukar vara några som tar samma buss därifrån som pratar med varandra. Idag blev jag extra glad, jag hade kopierat en stäm-cd åt en kille och lagt i hans brevlåda och nu hade han med sig en musik-cd som tack till mig. Jag blev varm långt inuti av den gesten. Och han, som jag tycker är lite intressant, stod i trappan när jag gick och jag strök honom över armen när vi hejade. Jag behövde inte betala på bussen heller, han bara log och vinkade förbi mig. Jag är nöjd med min dag.

Matlagning

Idag är det ingen bra dag för matlagning. Tänkte göra någon form av Coq au vin men orkade inte leta efter något recept. Kanske vet ungefär ändå. Började med att ha sönder kycklingen i mindre bitar, något jag inte gillar så värst. Det är så uppenbart att det är en död fågel och ibland tycker jag den ser ut som en bebiskropp. Tog fram min gamla kockumsgryta och satte på plattan. Det flytande margarin-oljan var nästan slut. Smöret var helt slut. Det började lukta skumt och jag ser att jag satt på fel platta, håller på att grilla disktrasan. Stänger av alla plattor och inser att här blir det till att ta det lugnt. Har ner filterhållaren på golvet. Sätter på plattan igen när jag mjölat alla kycklingbitarna. Fel platta igen! Dock utan disktrasa denna gång. Bränner nästan löken. Kommer på att det ska vara bacon i och den är djupfryst. Permafrost. Slänger i den iaf. Den ser lagom sladdrig ut, borde ha stekts mer. Tittade två gånger att det verkligen var kycklingfond i flaskan så det inte var något annat jag hällde i. Nåja, nu puttrar den iaf. Och jag vädrar...

Ting jag tycker om

Vissa ting tycker jag om. Oavsett om det är stort eller litet, äkta eller falskt, mitt eller någon annans.

Tak

Hattar

Cyklar

Änglar

En gång var syrran och jag på auktion. Eller, rättare sagt, jag följde med syrran på auktion. Där fanns en tavla med två damer som sitter vid ett kafébord och båda har hatt. Jag skulle följt min instinkt och bjudit på den. Nu gjorde syrran det så jag får glädjas åt den när jag är hos henne.

Jag skulle vilja bo så jag såg andras tak uppifrån, många olika tak, material, färger och höjder. Massor med vindflöjlar och många skorstenar.

Sen gillar jag ljudet av kyrkklockor också. Jag tror bestämt jag stannar och ler när jag hör dem.