Det här med tvåor

Jag tycker inte om att skriva siffran två. Den blir så ful. Jag är uppvuxen på den tiden när man gjorde en ögla även därnere på tvåan och även fast jag försökt lära om till att bara ha ett streck underst så blir det någon konstig sorts halvmessyr och inte snyggt alls.

Hälften av de adresser jag bott på har haft en tvåa i sig:
62
67 A
11
5
23
27 A

Så få ställen jag bott på! Bara 6 olika adresser får väl anses som lite. I snitt 10 år på varje plats.

18
3
5
8
17
5 and counting.

Jag gillar lägre entalssiffror bättre än högre. 012345 är mycket trevligare än 6789. Det tror jag hänger ihop med att telefonerna då, när jag använde dem som mest, hade petmoj. Nummerskiva eller fingerskiva kanske det heter. Då skulle man ju stoppa in fingret i ett hål, föra fingret, hålet och skivan fram tills det tog stopp. Släppa och vänta på att skivan gick tillbaka. Tog ju en evig tid med de höga siffrorna som var längst bort på nummerskivan. Nollan var kortast väg. I Sverige i alla fall. Åkte man till Norge eller Tyskland så var nollan längre bort än nian.