Tystnader

Tystnad är det brist på ljud? För mig är det inte så, tystnad är när något som hörts inte gör det längre, en förändrad ljudbild. När musiken tystnar säger jag, så tyst det blev, fast fortfarande finns alla de ljud som bildar vardagen kvar. Suset från ventilationen, bilarna på vägen, signalen när bommarna vid järnvägen fälls.

Som den storstadsbo jag är tycker jag det är tyst när jag kommer ut ur staden och när bilmotorn stannat och dörren slagit igen lyssnar jag till den sortens tystnad som finns där. Ljuden i den tystnaden.

Det finns en tystnad i skogen. När bara naturens egna ljud hörs. Vinden som framkallar ljuden i träden, djurens läten och vatten som rinner.

Tystnad kan vara att lyssna på musik i hörlurar. Då består tystanden av avskärmning av andra ljud, en egenvald ljudbild är en sorts tystnad.

I min kropp finns tystnad. När jag tycker det är riktigt tyst runt mig hör jag blodet rusa och mina egna andetag. Kroppens tystnad.

Mellan människor finns tystnad. Pauser i samtal, en vänskaplig tystnad när inget behövs sägas. Där finns också den talande tystnaden, den som egentligen består av blickar och kroppsspråk och där de nyss sagda orden hänger som vattenånga i luften.

I telefonsamtal finns tystnad. I ett arbetssamtal är den sällsynt och när den finns är den ofta ett maktmedel, vem ska ge sig, vem faller till föga för argumenten. Den är en tystnadens strid.

I ett telefonsamtal med en vän, någon jag tycker om, upplever jag en annan tystnad. En som förmedlar det osagda, som är fyllt av känslor. En tystnad som fortplantar sig genom min kropp och fyller den till det outhärdligas gräns. En tystnad jag vill ska fortsätta men som samtidigt är skrämmande i sin intensitet. Den tystnaden har jag inget namn på.