torsdag 31 december 2009

Nyårstimmar

Från den här bloggen kommer inga sammanfattningar över det gångna året och inga listor med händelser. Istället ger jag dig den här betraktelsen och önskar dig ett gott nytt år.


Hon sitter på en stol vid fönstret och funderar över tiden. Hur olika långa timmar kan vara. Som barn tyckte hon att timmarna innan de vuxna ätit upp julmaten, dukat av bordet och innan Kalle Anka var slut var gräsligt långa. Stunden efter skolan och innan mamma kom hem kunde också kännas lång om hon var ensam hemma. Är det alltså längtan som skapar längden? Nej, det kan det inte vara för när hon var tonåring och var i skolan kunde en enda lektion vara lång som en hel eftermiddag. Att vänta på en kille i några minuter kunde kännas som en timme.

Nu tänker hon på hur det var när barnen var små, vart tog de långa timmarna vägen då? Fanns de ens? Jo, kanske den där allra sista stunden på dagen när de skulle i säng. Då kunde klockan gå sakta. Nu är barnen stora och har egna barn och de långa timmarna kan placera ut sig lite slumpvis över både året och dygnet. Vid ett tillfälle är det dock alldeles säkert att de uppträder. Årets sista timmar.

Redan på eftermiddagen börjar hon titta på klockan för att se hur många timmar det är kvar till tolvslaget. Tro inte att hon gör det för att hon längtar dit, tvärtom. Vill hon att året ska ta slut så hon får ett nytt? Nej, hon vill att nyårsaftonen ska ta slut så att hon slipper känna sig så ensam. De där sista timmarna när hon hör de glada rösterna i trapphuset när grannarnas gäster kommer. När hon tänker på hur människor samlas runt bord och i soffor och gläds åt gemenskapen. Då vill hon att tiden ska gå fort och att det ska gå över snart.

Innan nyår tänker hon att i år ska jag göra det annorlunda. Jag ska laga lite god mat till mig själv, duka fint och dricka champagne. Titta på teve och njuta av en ledig kväll. Men när dagen kommer så försvinner all lust att göra det festligt. Hon äter något ur frysen och dricker vin till. Smällare och raketer smäller utanför och lyser upp himlen med sitt konstgjorda sken. När klockan är strax före tolv sätter hon på en kopp te och sedan teven. Ring klocka ring! Och de tolv slagen klingar ur teven. Hon står vid fönstret och ser dimman tätna utanför av fyrverkerierna. Nu är det över. Nu har de fasansfullt långa timmarna passerat och det är en nästan helt vanlig dag. Nu har helgernas press släppt och hon andas ut så länge att andedräkten bildar en suddig fläck på glaset. Nu kommer de korta timmarna.

onsdag 30 december 2009

Mot strömmen

Jag kände mig lite avig och "efter" när jag handlade idag. På listan stod; russin, mandel, kanelstänger, ljus sirap och kryddnejlikor. Det känns som den delen av handlingen borde ha skett innan jul.

Träffade en av mina unga grannar vid hissen när jag parkerat mina kassar där för att vittja brevlådan. Vi hälsade och bytte några ord sådär som man gör med folk man inte känner men vill vara trevlig mot innan han ilade uppför trappan.

När jag kom upp med hissen så stack han ut huvudet från sin lägenhet och sa: "Gick det bra med kassarna? Jag fick så dåligt samvete att jag bara gick förbi utan att hjälpa till." Tänk va! Jag tycker det var så gulligt av honom! Nu kan jag leva på det i flera timmar.

Fast först ska jag äta. Hemgjord Chilie con carne, fast från frysen. Tror det blir lite vin till, det känns som fredag idag. Och så har jag köpt min favoritost, Gruyere.

Flygrädd

Jag är inte flygrädd men jag kanske ska bli det efter att ha läst rubrik och ingress på dn.se.

Mardrömsår för flyget
15% av passagerarna har försvunnit


Hjälp! Vad gör de med passagerarna? Lastar av misstag in dem där bagaget ska vara så de fryser ihjäl? Öppnar en lönndörr på toaletten så de sugs ut? Låter gången från gaten leda ut i tomma intet?

Nu blir det spännande att flyga nästa gång!

(och jag törs inte länka, då syns det på DN har jag märkt)

tisdag 29 december 2009

Frusen


Idag är jag frusen. Har satt på mig en röd tröja både för att den och färgen ska värma mig. Och alldeles strax ska jag koka te åt mig. Jag köpte en ny sort häromdagen, med kattfot i! Ja, blomman alltså.

I köket har jag bara tvåglasfönster. Ute är det minus tio. Jag ställde termometern i fönstret för att kolla och det är bara 14 grader. Det känns extra svalt för att det är marmor i fönstersmygen. Kanske kan jag få en kamelia att blomma där, de ska väl stå svalt. Men det spricker väl på fuktbrist förstås.

Trött är jag också, jag borde inte vara det men gäspar oupphörligt. Igår försov jag mig. Och trots att jag insåg att jag gjort det låg jag ändå kvar i sängen och stirrade på minutvisaren och drog upp täcket högre över axlarna. I tjugo minuter.

måndag 28 december 2009

Glassbomb

Pratade just med min kompis R som inte visste vad hon skulle ha för efterrätt på nyårsafton. Utan tvekan föreslog jag glassbomb för det är så himla gott! Det här är en av de saker i köket som jag gör på fri hand och därför är receptet ganska ungefärligt men med lite folkvett så funkar det säkert för dig med. Om det är så att du inte heller vet vad du ska göra för efterrätt.

Glassbomb

Vaniljglass, 2-3 liter, gärna ”bra” glass, ingen vattnig sort i alla fall
2-3 bananer
2-3 msk kakao
1-2 påsar maränger
1 påse non stop

Kyl (frys) två bunkar där den mindre passar att göra grop av i den större.
Mosa bananer med kakaon, det gör inget om det blir lite bitar kvar av bananen.
Blanda hälften av glassen med bananmos och maränger. Fort! Man får inte röra för mycket för då tappar glassen volym. Lägg röran i den stora skålen och pressa ner den lilla skålen däri och ställ i frysen några timmar så att det blir hårt igen.
Ta bort den inre skålen, ev med hjälp av varmt vatten om du kan låta bli att drälla på glassen.
Hacka nonstop och blanda med resten av glassen och maränger.
Fyll denna röra i hålet som blivit och jämna till så den kan stå slätt sen när man vänder på den.
Frys in igen.
Ta fram ur frysen innan middagen och ta bort yttre skålen för det kan vara lite knepigt.
Dekorera med spritsad grädden kan man göra om man har lust.
Tomtebloss nedstuckna på toppen är oxå snyggt.

söndag 27 december 2009

Hä.. hä.. Härjedalen!


Det var tur att jag fick skjuts dit jag skulle eftersom orten ligger i Härjedalen, inte Hälsingland som jag skrev. Oavsett position så har jag haft några härliga dagar tillsammans med min förstfödde, hans flickvän och hennes föräldrar i en stuga högt uppe på ett berg.

Tystnaden. Där finns en tystnad som dånar i öronen. Men man måste stå blick stilla när man är ute för att höra den. Annars hörs bara knarret och knirket av kängorna mot snön och prasslet av täckbyxor och jacka som rör varandra.

Stjärnorna. Där syns så många stjärnor som i storstaden dödas av ljus. Här syns små, små grupper av stjärnor förutom de stora konstellationerna som jag känner igen.

Flugorna. De har avverkat skog bredvid huset, 63 tallar har gått till sällare jaktmarker och flugorna visste inte var de skulle vintervila. Så de valde huset. Lagom skyddat, lagom svalt. Men när vi kom och skruvade upp värmen trodde de att det var vår och började förvirrat vakna och slött flyga omkring i rummen. Och vi pratar inte en eller två. Vi pratar mängder.

Maten. Lagom mycket mat eftersom vi transporterat den 60 mil. Men god. Och mer än väl tillräcklig.

Stressen. Obefintlig. Totalt obefintlig. Jag har strövat lite, läst lite och sällskapat mycket. Jag har varit helt ouppkopplad.

Snön. 30 centimeter dalade ner igår och täckte det redan snövita landskapet och det redan plogade och skottade, i fjun så lätta som fjädrar.

Julklappar. Jag fick en kamera. En systemkamera! Något jag länge velat ha men inte tyckt jag skulle ha. Nu ska jag bara lära mig hantera den. Och köpa minneskort och lite annat till den.

Hur har du haft det?

tisdag 22 december 2009

Dra åt Hälsingland!

Till Hälsingland jag drar
Blir borta fem dar
Det är tur att jag far
För här finns inget varmvatten kvar

God Jul till er alla!

måndag 21 december 2009

Äh, lika bra att avsluta

Jag gjorde klart kolorna. Efter att jag hade borstat tänderna så jag åt ingen!

Värsta rycket

Jag har inte julpyntat något särskilt, tycker det var skönt att slippa faktiskt. Jag ska inte vara hemma i jul heller för den delen. Men nu, två dar i rad har jag varit riktigt duktig, med mina mått mätt. Igår bakade jag rågkakor och vaniljhorn och idag har jag gjort långkål och lakritskola. En apelsin har jag petat in kryddnejlikor i också. Men nu får det räcka. Egentligen ska kolan doppas i mörk choklad och några flingsaltflingor ska på men det kanske jag gör imorrn istället. Den är fortfarande för mjuk att skära. Utom hörnen för dem har jag ätit upp!

Nu vänder det!

Idag är det vintersolstånd och klockan 1738 så vänder det och vi går mot ljusare tider igen!

Mot våren!

söndag 20 december 2009

Svårt beslut

Det är svårt att veta vad som är rätt eller fel. En äldre släkting har dött och skulle vi berätta för C såhär precis innan jul eller inte? Farmor tyckte vi skulle vänta men mitt x och jag tycker det känns så oärligt så vi berättade. Det känns tungt att veta att C måste tampas med sorgen själv men när det gäller det så finns det inga alternativ. Det är ingen jättenära släkting som vi umgåtts mycket med men det har farmor. Så det är för hennes skull jag är mest ledsen och så är det nog för C också.

Men att vänta med att berätta. Nej. Jag vet själv saker jag blivit undanhållen av omtanke men det gör mer ont när man väl får reda på det. Då blir man ledsen för det som hänt OCH för att man inte fick chansen att dela smärtan när det väl hände.

Jag hoppas vi gjorde rätt.

lördag 19 december 2009

Första halvtimmen

Den där första halvtimmen av vaket tillstånd är så underbar. Den där stunden då hjärnan inte är riktigt inkopplad utan far iväg på egna strövtåg i viktlöst tillstånd. Då inte verkligheten gör sig påmind och allt är bra. Den där stunden då kroppen är smärtfri och jag för en stund kan tro att jag mår bra och att det är så här det är att leva. Då jag sträcker på mig i sängen och mina lemmar följer mina order utan protest och utan att skrika kontrakommandon. Då mina händer vandrar över min kropp och känner att den är av kött och ben och levande. Den första halvtimmen av dagen.

fredag 18 december 2009

Hjärtdramatik

Några person sitter och pratar efter ett möte. Plötsligt lyfter en av männen händerna ovanför huvudet och rasar sedan bakåt. Hjärtat slår inte längre. De är fyra som turas om att ge honom hjärt-lungräddning. En ringer 112. En annan springer ut i trapphuset och frågar några personer där om de kan hjärt-lungräddning. En av dem pekar på en dörr och säger: De har kurs på just det därinne! Där finns även en defillibrator som de tar med sig och kopplar in. Maskinen säger så småningom"patienten har puls". Ambulans och brandkår kommer efter tio minuter. Väl på sjukhuset reser han sig i sängen och undrar hur han kommit dit. De senaste timmarna är helt borta ur minnet, men han lever.

Hjältar är de. Jag finner inget annat ord. De som hjälpte honom att fortsätta leva när hjärtat helt plötsligt stannade. Och vilken tur att han var just där, med dem. Tänk om han varit ensam hemma eller i bilen. Då hade hans hjärta inte slagit längre. Nu slår det igen.

Böcker

Jag gillar att ha ett antal olästa böcker. Tycker om att ha dem framför mig, veta att de finns där. Idag kom tre böcker jag beställt och när jag var och handlade mat var det en korg med böcker så jag tog en där också. Jag har bläddrat i dem alla och funderar vilken eller vilka jag ska ta med när jag far bort över jul. Först tänkte jag John Irving, men det är så yttepyttebokstäver i den att jag nog måste uppgradera mina glasögon först.

Jag hade tänkt baka rågkakor när jag kom hem men jag orkade faktiskt inte. Det får bli på söndag istället. För imorrn måste jag in till stan och köpa en grej, det blir raka spåret in och raka spåret hem. Sen ska jag hälsa på min systerdotter och bebisen. Men söndagen har inga planer så då ska jag baka bröd och kakor.

torsdag 17 december 2009

Tre goda ting

Idag har jag mått riktigt bra. Det var ett tag sen jag gjorde det. Jag har till och med nynnat för mig själv i korridoren på jobbet och det är ett bra tecken eftersom det är en omedveten handling. Tre saker kommer jag på på rak arm som gör att det känns bättre. Jag hade mitt x, min förstfödde och hans tjej på middag igår och berättade om det här med jobbet som tynger mig. Det lättar faktiskt att få berätta. Och det är trevligt att umgås och skratta lite.

Sen var jag på anställningsintervju imorse. Visserligen på samma företag som jag jobbar på, men ändå. Det var på riktigt i alla fall. Och hur än det utfaller så blev jag en lite större människa efter den sittningen. Jag var ju tvungen att sitta och berömma mig själv! Det kändes som jag hittade tillbaka till mig själv, till den där trevliga personen som gör ett gott intryck på folk.

Det tredje är snön. Me like. Även fast jag fick snö i kängorna.

onsdag 16 december 2009

Silikonmotsats

Då har jag varit och plattat till brösten i den här apparaten idag då. Eller på mammografi för att vara tydlig. Det är inte direkt behagligt men gör inte särskilt ont. Vet inte om det beror på hur skicklig den som gör det är. Jag sätter iaf deras kunskap på prov eftersom jag är lite böjd i ryggen så vill min axel gärna vara med på bild och det får den inte. Så de får fundera och fippla lite för att få till det.

Något jag inte fattar är nedanstående som jag klippt ur Vårdguiden.

Cancer är vanligare med stigande ålder. Alla kvinnor i Stockholms län som är mellan 40 och 69 år kallas regelbundet till undersökning, 40-49 år var 18:e månad och 50-69 år vartannat år.

Varför blir man kallad mer sällan när risken är högre? Vad är det jag inte förstår?

Julbord

Julbord med jobbet.
Orkade en tallrik.
Valde bort öl och nubbe till förmån för ett glas vin.
Beställde ett glas vin till som jag själv skulle betala.
Det var nog det dyraste glas jag druckit, 135 kronor. Makalöst.
Var glad att det var räcke på väggen i nedförsbacken på kullerstensgatan som var täckt med snö.
Är glad att jag inte hängde med dem som gick vidare.
För nu ska jag sova.
Imorrn ska jag platta till tuttarna.

måndag 14 december 2009

Insikt

Det går bra för C på Nya Zeeland. Hon trivs jättebra i familjen hon jobbar hos och de trivs med henne. De verkar vara omtänksamma och bry sig om henne. Jag saknar henne väldigt mycket, avståndet har blivit enormt, inte bara i mil utan även i kontakt. Hon vill klara sig själv och har inte så mycket behov av mig just nu. Det är jobbigt känslomässigt även om jag förstår det rent logiskt. Barn ska bryta sig fria och jag får hoppas på att hon kommer närmare sen igen när hon brutit sig klart. Det här som hon skrivit känns som ett stort steg för henne. Jag läser det med stolthet men även med ett styng av ledsenhet för att jag inte har lyckats göra hennes barndom till en enbart lycklig tid. Men det är så det är att vara förälder, jag har gjort vad jag har kunnat. Och insikten hon fått, finns det människor som lever ett helt liv utan att komma till.

...och fick en sån där insikt. Ni vet, som man får ibland, och lär känna sig själv lite bättre. Ibland är insikterna bra, ibland är de jobbiga och ibland önskar man att man inte insett det man precis gjorde.

Det här var en bra insikt. Jag insåg varför jag trivs så bra här i Nya Zeeland. Bortsett från allt det uppenbara, då.

Jag blickar framåt. I hela mitt liv (eller, sen jag var 13-14) har jag alltid blickat bakåt. Eller framåt för att fly från det som är nu. Men jag har aldrig levt i nuet och samtidigt haft blicken stadigt fäst vid horisonten och målmedvetet hållit kvar blicken. Och det känns så skönt att äntligen inse det här, inse att allt som gjort mig illa förr, allt som jag varit ledsen eller arg över, har jag gått vidare från. Det kommer inte längre och pockar på min uppmärksamhet vid de sämsta tillfällena, det gör mig inte ledsen utan egentlig anledning, det ger mig inte ont i magen vid vissa låtval.

Jag lever som jag alltid velat leva, och jag mår som jag alltid velat må. Äntligen.

söndag 13 december 2009

...och polkagrisar

Så har årets polkagriskokning gått av stapeln.

Tänk dig ett ordinärt radhuskök, ungefär 15 vuxna och 10 barn, glöggmuggar, kaffekoppar, temuggar, lussebullar, pepparkakor, ostar och druvor. Tänk dig temperaturen och ljudnivån.

Hör alla skratten och all information som byter ägare kors och tvärs.

Se grytan på spisen där det är vatten, socker och lite ättika. Se ångan som stiger och som ska koka bort. Där borta i hörnet har de lyft av en bänkskiva och under den ser du en tjock mörkbrun stenskiva. Där hälls smeten upp när den har blivit 148 grader, pepparmyntan hälls på och den arbetas först med en tårtspade, kanterna viks mot mitten för att inte stelna. Sedan arbetas den med gummihandsklädda händer, först på bänken och sedan dras smeten över en krok som sitter fastsurrad på två meters höjd. Allt för att luften ska göra smeten pärlemovit.

Tillbaks till bänken där någon stått och hållt liv i en liten röd klutt smet som nu läggs i ett vågmönster på det vita. Nu dras långa stycken ur degen och snabbt, snabbt kastas, ges, skickas den vidare till bordet och någons väntande plåt och sax. Fort, fort innan den stelnar klipps den i lagom stora bitar.

Ser du henne i svarta tröjan? Hon gör små käppar. Ser du flickan bredvid henne? Hon tar en bit och tunnar ut den och snurrar den runt handtaget på en träslev så det blir en vacker spiral.

Det var första koket det! 5-6 kok blir det och det blir fler smaker. Lakrits. Choklad/ingefära.

Systerligt och broderligt delas polkagrisarna ut i de medhavda burkarna och det är ett år till nästa gång.

Knäck, kola och mintkyssar

På bilden kokar knäcken för fullt och strax kommer även kolakastrullen på spisen. Och efter det gjorde vi mintkyssar. Och simultant med detta bakade S vörtlimpor och jag fick den stora äran att baka ut tre av dem. Han är nämligen en fena på att baka. Men faktiskt stod sig min teknik att göra limpor. Jag gör nämligen "levar" som jag rullar ihop sen och då blir de så släta och fina. Men att de blev störtgoda får S ta åt sig äran av. Middag blev det också, kycklingfilé med pestoröra av solrosfrön och linser och ris till det. När vi vände oss mot fönstret såg vi att det snöade också.

Nyss var jag tvungen att skratta åt mig själv. Ibland är det nog tur att jag bor själv. Jag låg på min spikmatta endast iklädd trosor och bh, med fötter och underben på en stol. Kanske inte den mest smickrande klädsel och ställning. Dessutom låg jag och sjöng med i musiken jag lyssnade på, en egen hittepå-stämma som väl inte var så klockren hela tiden.

Nu ska jag mala bönor till dagens första kopp med kaffe och sen kanske jag hinner med en snabbstädning innan dagens program börjar.

Funderar på att tända det tredje ljuset också. Och det andra som ännu är obränt.

lördag 12 december 2009

Utanpå och inuti

Jag måste kanske anstränga mig för att få mitt inre och mitt yttre att gå ihop. Min kompis J sa att jag måste sörja mitt förlorade jobb och hon har nog rätt. Men jag ska inte heller ta ut något i förskott för jag vet inte hur situationen kommer lösa sig, jag skulle kunna ha tur och få ett annat jobb inom företaget men det är inget jag vet än.

Jag mår sämre på insidan än vad jag visar på utsidan. Jag stoppar undan tankarna och flyr dem och det är dumt för då dyker de upp om natten istället. Samtidigt måste jag passa mig för att försjunka i enbart dessa tankar för då blir min tillvaro helt förmörkad och en ond nedåtgående spriral.

Antar att ordet är balans. Som vanligt. Jag tror tamesjutton hela livet handlar om balans.

Balans som att lägga saker i rätt vågskål för att det ska väga jämt.
Balans som i att balansera på en knivsegg utan att skära sig
Balans som i att hålla sig gående när linan är slak

Nu har tankarna haft mig i besittning till klockan halvfyra i natt. Nu kan de få göra något annat och jag kan få ägna mig åt roligare saker. Som att bekämpa tröttheten som bor som ett litet nystan inuti och som att åka till min förstfödde och göra julgodis.

fredag 11 december 2009

Egen värld

Bestämde hastigt och lustigt med syrran att vi skulle åka till stan och julhandla idag. Det fanns en viss chans att jag skulle orka eftersom hon hade fel skor på sig. (nu fattar ni hur jag har det när det är shopping med syrran va?)

Därmed hade jag ingen bok med mig att läsa på tunnelbanan och för att fördriva tiden (och förhindra egna tankar) så lyssnade jag på radion i mobilen. Jag är sällan urkopplad från världen på det sätt man blir när man kopplar in ett par hörlurar. Direkt märkte jag hur omvärlden förändrades. Jag kunde inte längre lita till hörseln för att höra när tunnelbanan kom. Andra människor kom så långt bort och blev olevande och oviktiga. Jag såg dem röra munnen men när jag inte hörde vad de sa så blev de på något sätt som en stumfilm på en bioduk, de var inte i samma värld som jag. Jag blev förvandlad till en betraktare. Enbart. Jag blev konstigt trött också, som frånvarande. Jag hörde mina egna andetag och ljudet av en liten rap som smög sig upp genom luftstrupen. Det hade jag aldrig lagt märke till annars.

När jag bytte tunnelbana var det proppfullt på tåget. Absolut ingen sittplats och så trångt att jag kände konturen av en annan människas rygg och rumpa mot min på ett avstånd som absolut inte är okej i andra sammanhang än detta. Fick lirka lite för att hitta något att hålla i så jag kunde parera tågets inbromsningar utan att det gjorde ont. Fyra stationer och fler hade jag nog inte stått ut med.

Jag hann med en fika för mig själv innan syrran kom och fick se mig omkring på människor, denna gång utan att vara inkopplad. Eller urkopplad. Bredvid mig satte sig två damer, de hade varsin kaffe och tre bakelser att dela på. Tjejen snett över blev först lite störd över att de valde just dessa platser men log sedan och lyfte sitt vattenglas och sa "skål" till dem innan hon tog upp sin mobil och kopplade ur sig.

Jag köpte en svart lykta som nu står på balkongen och sprider sitt milda ljus och om jag sträcker på halsen ser jag den nu.

torsdag 10 december 2009

Inte bara konserten

Det var inte bara konserten med Salem Al Fakir, Jojje Wadenius och Sveriges Radios Symfoniorkester som var bra. För det var den verkligen! Det var också så härligt att se hur de interagerar med varandra, musikerna. När Salem spelade satt Jojje på en stol en bit ifrån och levde med i musiken fast han inte spelade just då. När Jojje spelade så njöt Salem.

För övrigt gillar jag Salems stil. Han ser lite grann ut som ett bortkommet barn eller ett vilsegånget geni. Han ser lite överraskad ut över de stormande applåderna samtidigt som han tar dem till sig. Avspänd och ödmjuk. Sen var det extra roligt eftersom hans brorsa Sami var med och spelade bastuba, de ser verkligen ut att tycka om varandra bröderna. Sami såg ut att vara så stolt och han log så brett.

Jag gillar symfoniorkesterar också, alltid är det något ljud som jag inte fattar varifrån det kommer. Vilket instrument som helt plötsligt lät på det viset. Trummisen hade en meterlång grej som såg ut som en gurka som han vippade på så det lät, t.ex. Och fioler får all den stress jag har att rinna av mig som vatten. Och så olika stil de har de som spelar. En sitter ergonomiskt och fint, rak i ryggen med stolens ryggstöd tätt intill svanken. En annan balanserar på stolens framkant. En del vinklar stråkhanden jättemycket och andra mindre.

Jag ler nu när jag skriver om allt.

onsdag 9 december 2009

Sista gången

Sista gången för den här terminen på vattengympan. Den grupp jag går i består mest av killar. Gruppen innan mig är mest tjejer. Och de är vansinnigt roliga och trevliga. Vi hinner ju träffas en liten stund medan de klär på sig och jag klär av mig. De brukar gå ut och äta tillsammans när terminen är slut och de frågar alltid mig om jag vill följa med. Det vill jag. Det gjorde jag idag.

Tänk att det finns så mycket trevliga människor!

Hjärnträda

Det händer märkliga saker inuti när man är satt under viss stress, som jag är nu med tanke på jobbet. Häromdan när jag körde hem, körde jag med ryggmärgen och automatik vilket inte brukar vara något problem. Men helt plötsligt vaknade jag till och fick för mig att jag körde på fel sida av vägen, vilket jag inte alls gjorde. Och alldeles nyss när jag skulle prata in ett mobilsvar till en person så sa jag fel på mitt eget telefonnummer. Helt otroligt. Antingen går hjärnan på någon sorts sparlåga eller så är den så fullt upptagen med att bearbeta den situation jag befinner mig i att gammal vanlig information inte får plats. Access denied.

tisdag 8 december 2009

Spänningssökande

Dödsföraktande.
Med risk för livet.
Adrenalinpåslag.
Spänningskick.
Farligt.
Skrämmande.
Utmana ödet.

Ibland gör jag det.
Idag gjorde jag det.
I femtio minuter varade det.
Medan jag drack en latte på cafét vid biblioteket.
Medan jag köpte Unicefs julkort.
Medan jag försökte och misslyckades fånga juldekorationerna på bild.
Medan jag köpte en julklapp.
Det gick!

Jag la inga pengar i parkeringsautomaten.

måndag 7 december 2009

Två hjärnceller?

Mörker

Regn

Gatlyktor som bleka fläckar

Ett övergångsställes vita ränder

En pappa med barnvagn på trottoaren

Inga reflexer

Jag saktar in i god tid och stannar

De går över

Ser en bil i backspegeln som stannar för att jag gjort det

Då tutar fanskapet i bilen bakom!

Det var väldigt, väldigt nära att jag klev ur och frågade hur många hjärnceller han hade.

söndag 6 december 2009

Tröst

Jag har funderat på det här med tröst. Hur kommer det sig att så många har behov av att äta som tröst? Hur lär man sig det? Eller hur får man det beteendet? Belöning/tröst-beteendet. Det där att "nu är det så synd om mig att jag..." eller "nu är jag värd....". Det gäller, som jag ser det, två områden. Det ena är att äta sån't som man vet är obra. Det andra är att handla saker som är onödiga.

Jag skyller ingen, jag bara undrar hur det kommer sig. Vad bottnar det i? Och varför har inte alla det?

Hur kan mat vara tröst? Hur kan en sak vara tröst? Vad är det egentligen för behov som ska tillfredställas? För inte är det hunger och inte är det behov av en tröja för att inte frysa.

En sak jag tänkt på är att många barns ledsenhet blir tröstad med en kaka, en näve russin eller något annat ätbart. Är det där som tröstätandet grundläggs? Gråt inte - ät istället så blir allt bra.

Reklamen anammar det också. Vem har inte sett "because you are worth it".

Hjälp mig. Förklara hur du tänker. Vad tror du?

Glad!

Oj, vad det ramlade gladheter över mig nu.

Jag fick en kompis på Facebook igår som gladde mig.

Och jag fick tillbaks en gammal bloggkompis som saknat och det blev jag jätteglad över! Vet inte om hon vill bli länkad så jag avstår det.

Sen blev jag glad över att det är julmarknad på ett trevligt ställe, och för att jag när jag ser ut och ser att det blåser småspik och regnar bestämde mig för att inte gå! Jag har faktiskt lite ont i halsen också så jag ska nog vara lite rädd om mig idag. Typ stanna inne och inte nyttja alkohol och inte bli svettig. Gamla goda råd från mig till mig.

Tror bestämt jag ska sätta på en kopp kaffe och ta den där sista sockerkringlan från i somras som jag upptäckte i frysen igår. Sen får vi se om det blir en slödag eller en fixardag. Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

lördag 5 december 2009

Äppelpyramid

Var tvungen att titta på bilden på äppelpyramiden jag tog idag vid ett för att minnas att det överhuvudtaget varit ljust idag. Det var det. Lite.

Lurade med mig syrran på julutställning på Bergianska. Ett litet rum i orangeriet var fyllt med julens kryddor och dofter på fat, i burkar och i krukor.

Ibland ser jag människor som jag tycker är så vackra. Idag såg jag en kvinna med grått hår uppsatt i en lös knut. Hon var så vacker. Jag tror inte ens hon var sminkad men hon hade något inuti som lyste igenom i hela hennes uppenbarelse. Min uppriktighet trogen sa jag det även till henne. Folk måste nog undra om jag är klok ibland. Men det får de gärna för jag vet hur glad jag blivit om någon sagt det till mig.

fredag 4 december 2009

Matprat

Jag är inte särdeles intresserad av matlagning. Inte så att jag inte kan eller lagar oätlig mat utan jag är bara inte så intresserad. Mycket möda för få minuters njutning, kan jag tänka. Desto mer imponerad av mig själv är jag att jag fortfarande lagar mat åt bara mig själv. Jag hemfaller sällan åt halvfabrikat och färdiglagat. Idag åt jag fläskfilé med potatis. Gjorde en så god sås av grädde, vin kalvfond, fransk senap och rosépeppar. Det där med fransk senap är en bra grej, har jag märkt. Det ger en god smak utan att det smakar något särskilt, liksom.

Sen är det det här med sojabönor. Hade jag inte varit så gammal som jag är hade jag trott jag varit gravid, så'n passion har jag fått för dem! Jag köper dem frysta, i sina skidor. Då är de redan kokta i lättsaltat vatten. Jag tinar dem i mikron och spritar dem. Ibland är det hälften som hamnar i munnen direkt utan att passera salladsskålen. Det är så gott! Så jättegott! Du måste testa!

torsdag 3 december 2009

Utpysning

Jag behövde lätta på trycket så nu har jag sett en riktigt kärlekssnyftare på Voddler och gråtit mer eller mindre i två timmar. Precis vad jag behövde även om det innebär att jag får dras med grisögon imorrn. Men vem bryr sig. Det känns lite lättare nu. Kanske kan jag sova i natt. Och sen ska jag skärpa mig. Det är ju bara ett jobb, det är inte någon som dött eller så. Jag ska komma ihåg det.

onsdag 2 december 2009

Finnes:

Finnes:
Kvinna
50+
Intelligent
Allmänbildad
Har humor
Teknikintresserad
Hyfsat bra på datorer
Pedagogisk
Uttrycker sig väl i skrift och tal
Logisk
Strukturerad
Bra röst
Systematisk

Sökes:
Jobb

Nackdelarna pratar man inte om va?

Duger det där som CV, tror ni? Har aldrig behövt skriva ett i hela mitt liv tidigare men det verkar vara dags för mig att tillägna mig även den kompetensen.

Fast först ska jag strida lite. Sista ordet är inte sagt och jag viker mig inte utan kamp.

Månen

Frosten ljusar gräsmattan i slänten till ett blekt vitt sken som återspeglar det ljus som finns istället för att suga det åt sig.

Den har förvandlat bilrutans glans till en matt yta som kräver handkraft för att bli genomsiktlig.

Vid det röda trafikljuset får jag syn på månen. Den fulla. Den stora. Den bleka. Den som ser ut att vara uppspetad på granen vid horisonten. Fascinerad njuter jag av den och den ljusblå strimma som nästan delar den i två halvor.

Bilen bredvid åker iväg och jag inser att det kanske är bättre att titta på trafikljusen än månen.

tisdag 1 december 2009

Jag ska bara...

...ta mig igenom den här dagen.

Jag har sovit dåligt, det är bara onda jobbtankar som rör sig i täta, omslutande cirklar i mitt huvud.

Dagen på jobbet började med en konflikt som jag i vanliga fall inte hade brytt mig om men som den här gången gjorde mig förbannad. Utan att jag visade det med annat än tystnad.

Jag kunde inte dricka kaffe.

Jag såg dåligt på skärmen för tårarnas skull.

Jag mår illa.

Jag vill inte äta men jag vet att jag måste.

Jag har fått några konstiga utslag på käkbenet som jag inte vet vad det är.

Jag klarar inte medkänsla för då brister jag totalt.

Jag ska bara ta mig igenom den här dagen.

Jag ska.