En gång gick jag en sommarkurs på en folkhögskola i Sverige. Jag åkte tåg och buss dit, klev av mitt emellan macken och pizzerian och kände mig som jag var på äventyr.
Vi var en brokig samling människor i olika åldrar och olika stadier i livet men fick genast en mycket god och tillåtande stämning oss emellan. Vi var 12-13 stycken förutom den som höll kursen. Jag blev god vän med en tjej från Småland och vi åkte tillsammans in till den lite större staden för att se fotbollen på storteve.
Här mötte jag för första gången en mytoman. Jag förstod det inte själv först men när pusselbit hade lagts till pusselbit så klarnade bilden.
Vad vi än pratade om så hade den här personen en snarlik, fast värre/bättre/dyrare/hemskare historia att berätta i samma ämne. Jag kan vara lite godtrogen så jag trodde faktiskt på det hon berättade även om det ibland verkade osannolikt. Snart blev det också tydligt att det på varje samtalsämne fanns en variant från henne.
En dag följde hon med mig och Smålandskompisen in till den större staden och det var i bilen hem som det hela eskalerade. Historierna blev sanslösa även för mitt naiva öra, förföljelser, dramatiska händelser om nätterna, telefonsamtal och en mängd händelser som lät otroliga. Stämningen i bilen blev förtätad och skrämmande och jag försökte gång på gång byta samtalsämne men det gick inte. Ingen av oss sa emot henne utan vi lät henne prata, det kändes som det skulle varit farligt att säga emot eller att ifrågasätta.
Vi hade en namn och adresslista över dem som gick kursen. Den här personen hade ett lite ovanligt namn och Smålandskompisen och jag gjorde en sökning på namnet på nätet. Namnet fanns. Det var något av en lokal kändis på den orten. Det fanns mycket att läsa och flera bilder. Ingen av bilderna föreställde personen på kursen. Hon hade lånat sitt namn.
Hon hade gått en mängd sommarkurser på olika folkhögskolor tidigare. Hennes sätt att vara höll kanske i 3-4 dagar innan folk började undra. Jag kände tydligt att det som jag berättat om händelser i mitt liv, det kommer hon presentera som självupplevt på nästa kurs.
Jag fotograferade alla sista dagen. Jag önskar jag kunde visa bilden på henne. Hon sitter med en fyrkantig fickspegel i handen och lägger sista handen vid sminket. Det ena ögat skelar lätt och på det ena ögonlocket har hon inte ögonskugga än. Håret är väldigt svart och lite spretigt. Hennes ansiktes två halvor är inte lika. Hon är inte en hel person, hon är sammansatt av andras historier och det syns i spegeln.
Vi var en brokig samling människor i olika åldrar och olika stadier i livet men fick genast en mycket god och tillåtande stämning oss emellan. Vi var 12-13 stycken förutom den som höll kursen. Jag blev god vän med en tjej från Småland och vi åkte tillsammans in till den lite större staden för att se fotbollen på storteve.
Här mötte jag för första gången en mytoman. Jag förstod det inte själv först men när pusselbit hade lagts till pusselbit så klarnade bilden.
Vad vi än pratade om så hade den här personen en snarlik, fast värre/bättre/dyrare/hemskare historia att berätta i samma ämne. Jag kan vara lite godtrogen så jag trodde faktiskt på det hon berättade även om det ibland verkade osannolikt. Snart blev det också tydligt att det på varje samtalsämne fanns en variant från henne.
En dag följde hon med mig och Smålandskompisen in till den större staden och det var i bilen hem som det hela eskalerade. Historierna blev sanslösa även för mitt naiva öra, förföljelser, dramatiska händelser om nätterna, telefonsamtal och en mängd händelser som lät otroliga. Stämningen i bilen blev förtätad och skrämmande och jag försökte gång på gång byta samtalsämne men det gick inte. Ingen av oss sa emot henne utan vi lät henne prata, det kändes som det skulle varit farligt att säga emot eller att ifrågasätta.
Vi hade en namn och adresslista över dem som gick kursen. Den här personen hade ett lite ovanligt namn och Smålandskompisen och jag gjorde en sökning på namnet på nätet. Namnet fanns. Det var något av en lokal kändis på den orten. Det fanns mycket att läsa och flera bilder. Ingen av bilderna föreställde personen på kursen. Hon hade lånat sitt namn.
Hon hade gått en mängd sommarkurser på olika folkhögskolor tidigare. Hennes sätt att vara höll kanske i 3-4 dagar innan folk började undra. Jag kände tydligt att det som jag berättat om händelser i mitt liv, det kommer hon presentera som självupplevt på nästa kurs.
Jag fotograferade alla sista dagen. Jag önskar jag kunde visa bilden på henne. Hon sitter med en fyrkantig fickspegel i handen och lägger sista handen vid sminket. Det ena ögat skelar lätt och på det ena ögonlocket har hon inte ögonskugga än. Håret är väldigt svart och lite spretigt. Hennes ansiktes två halvor är inte lika. Hon är inte en hel person, hon är sammansatt av andras historier och det syns i spegeln.
Är det av medkänsla mot henne som du inte visar bilden eller är det för att du inte får göra det på bloggen, är det förbjudet förresten, att visa privata foton på ens privata blogg? Vilken underlig människa. Jag minns en klasskompis till mej och Tessingen, hon kanske var just mytoman för hon ljög om en väldig massa. För hon ljög visserligen för att framstå som spännande och rolig men ibland ljög hon om helt triviala meningslösa saker.
SvaraRaderaJag låter bli av hänsyn, ifall någon skulle känna henne. Risken är väl inte så stor, men det känns inte rätt.
SvaraRaderaSen tror jag det är skillnad på att ljuga när man är barn och när man är vuxen. Som vuxen borde man förstå när det inte håller längre.
Vilken läskig människa... Så hemskt att vara så fullständigt övertygad om att man inte duger som man är, med sin egen historia och de berättelser som hänger med den - att man t o m lånar någon annans namn.
SvaraRaderaJag har också mött såna människor. Det tar lite tid innan man inser att det dem säger inte stämmer. När man väl insett det så uppdagas mer och mer. Många av dessa människor tror jag lever sig in i det de säger. De lever i nån alternativ verklighet. För dem är det inte fel att göra som de gör. De flesta fortsätter nog också i samma anda och människor går på det om och om igen.
SvaraRaderaBra ändå att inte lägga ut fotot för jag tror inte det är tillåtet utan tillåtelse från personen i fråga.
Om det är så som Mea skriver så kanske det inte går att säga att de ljuger. De återger bara den verklighet de tror är den sanna.
SvaraRaderaNär vi satt i bilen och den ena hemskheten efter den andra uppdagades så tror jag vi båda kände att det inte var läge för att säga att vi inte trodde på vad hon sa. Det var som att något ändå värre kunde hända då. För jag tror också att för henne var alla uppdiktade historier hennes verklighet. Och vad händer om någon tar verkligheten ifrån en, vad blir kvar? Men jag tänker på henne ibland, undrar över hur hennes liv gestaltar sig nu.
SvaraRaderaMin mamma var något åt det hållet. Hon kunde berätta långa "självupplevda" historier. Somliga var nog sanna, men det hände att jag hittade olika versioner av dem i hennes berättelser Hemmets Journal. Andra tyckte att hon var underhållande, men vi barn skämdes.
SvaraRaderaUnderbart material att använda som författare =)
SvaraRadera