Jag tycker om solen, det är inte det. Jag tycker om skuggor som skapas i solsken. Jag tycker om det oväntade som ibland bara syns i skuggan. Det humoristiska i en jättelång skugga av ett föremål som inte är så stort. Har du sett skuggan av grus när solen står lågt?
Det jag inte tycker om är min egen skugga. Och så här på sommaren är den svår att undvika, den följer mig vart jag går. Kastar sig på marken framför mig. Smetar ut sig på en vägg. Överraskar mig vid ett gathörn. Bort! Jag vill inte ha dig! Jag vill inte att du ska påminna mig om mig själv. Jag vill inte se verklighetens skugga, jag vill vara den där personen jag tror att jag är. Den där inuti-personen. Den personen som jag tycker så mycket om. Skuggan visar en person jag inte gillar, en person jag vill bli kvitt. En person jag har svårt att vänja mig vid men som lågmält trotsar allt jag vill och följer mig envetet.
Wow! Det är nästan som en bumsofant! Snyggt :-)
SvaraRaderaMen varför, skuggan av dej är väl lika vacker som inutidej? Varför flyr du dej själv på det där viset?
SvaraRaderaMen shit, skuggan har knappt förändrat sig alls sen i går :-)
SvaraRaderatandgnisslur: Jadu, det är en lång historia det. Vi får se om vi kommer till den någon gång.
SvaraRaderaBums: Nä, visst är den statisk! Och jättemärkligt att den syns idag med när det är molnigt.
Det hoppas jag att vi gör, kommer till den alltså. Kanske är det så att varje ord som trillar till berättelsen får dej att komma ett steg närmare att bli ett helt jag. Vad är det för livsavgörande beslut du har tagit månntro? När det gäller Mea så håller jag med dej, hon är värd så otroligt mer än vad hon verkar tro och förstå. Men jag undrar också varför orden uteblir när du är hos henne.
SvaraRaderaNär jag läser detta inlägg så kommer jag att tänka på två saker. Dels en dikt. Har funderat och googlat, men kan tyvärr inte komma på vilken det är. Jag har en känsla av att det är Pär Lagerkvist. En dikt där en mening är nåt i stil med att skuggan lägger sin arm omkring en så vandrar de tillsammans.
SvaraRaderaDet andra jag kommer att tänka på är hur barn älskar skuggor. Framför allt sin egen. De ska alltid försöka trampa på sin egen skugga vilket inte är det enklaste alla gånger. Min tre-åring blir överlycklig när hon ser att hennes skugga ser så stor och stark ut. Skuggan är ju på något sätt en spegelbild av en själv.
Mea: Dikter är inte min starka sida, jag läser för fort för att kunna ta dem till mig, tror jag. Får verkligen anstränga mig och läsa sakta om de ska gå in.
SvaraRaderaDet hade jag glömt, att ungar gillar skuggor, men nu ser jag scener med jakt på skuggor framför mig!