Det var många på väg hem med tåget. Innanför dörren, innan man ens kommit in till själva sittplatserna såg jag 12 personer. Gångarna var fyllda med personer som stod och i trappan till tågets övervåning satt det folk.I väldigt god tid innan en av stationerna kommer en stor tjej med en stor väska ut från sittplatserna. Glatt meddelar hon att hon snart ska gå av och att det var som en hinderbana att ta sig ut. Hon talar till alla och ingen. "Ingen" svarar henne för "alla" är inkopplade i sin egen lilla musikvärd.
Ju mer människor tvingas vara nära varandra, innanför sina personliga revir, desto mer flyr de. In i den egna världen, den där de inget hör och det de ser blir en stumfilm. Rörliga bilder utan samband med musiken. Munnar som rör sig i ohörbara meningar. Ett fiktivt avstånd.
Det är där jag älskar att sitta, utan hörlurar och bara ta in omgivningen. Gissa vilka de är, vad de drömmer om, hur de lever, vem de ska åka till, vad de tänker på, hur det ser ut hemma hos dem. Där kan jag sitta flera timmar och bara ta in.
SvaraRaderaJag gillar också att titta på folk och fundera. Damen som skickar SMS så intensivt, vem ska hon möta? Vad har han egentligen i väskan, killen med den blå skjortan? Vad tänker hon på, med sitt inåtvända leende, flickan vid fönstret.
SvaraRaderaNu kan alla gästblogga på blogg.bums.nu/2009/05/denna-vecka-kan-vem-som-helst-blogga-pa.html
SvaraRaderaJag har sett flera incidenter i trafiken på senaste tiden, där just musik direkt in i örat spelat en avgörande roll. Senast en kille i Gbg som höll på att bli påkörd av en spårvagn.
SvaraRadera