Jag fick en bloggsvacka. Och ju längre tiden gick desto högre blev tröskeln för mig att ta mig tillbaka. Konstigt perspektiv, vanligen blir ting mindre ju längre man kommer ifrån dem.
Mängden av andras olästa inlägg förskräcker mig. Visst, jag kan markera dem som lästa fast de inte är det.
Och det känns som att jag inget har att förmedla. Som att jag sagt allt en gång förut. Att jag är en repris av mig själv. Bättre begagnad. Fast det sista är ju helt sant förstås.
Händelser som jag tidigare direkt tänkt, det där ska jag blogga om, händer bara nu, utan att jag tänker nästa tanke.
Sen kan jag dessutom skylla på att jag mår så bra. För mig är/har bloggandet varit en ventil ur smärtan och jag mår ju så bra just nu!
Nu kanske jag kom över tröskeln?
Så är det ibland. Välkommen tillbaka över tröskeln!
SvaraRaderaHej där, funderade vart du tagit vägen. Men om bloggsvackan beror på att du mår bra så är det ju fantastiskt. Då gläds jag åt din svacka även om det har varit lite tyst här :)
SvaraRaderaDe flesta brukar få svackor när de mår dåligt av någon anledning.
Njut av den begynnande åren!
haha så knäppt det kan bli, *den begynnande våren* menade jag ju.
RaderaFast idag ser det inte ut att bli nån vår i Göteborg i alla fall.
Hoppas det!
SvaraRaderaundrade just vart du tog vägen ... hoppas se dig här igen, snart.
SvaraRaderaHärligt att du mår bra. Bloggandet kommer och går för mig med. Just nu lite stiltje, jag kommer inte till skott. Tiden rinner iväg och inget blir gjort. Men jag tror att det måste få vara så ibland.
SvaraRaderaSå där känner jag det också om det dröjer mellan inläggen. Allt som jag funderar att skriva om, verkar så fjuttigt och oväsentligt ju längre tiden lider.
SvaraRaderaperfekt beskrivning av hur det kan vara!
SvaraRaderaKul att du är tillbaka, hoppas det dröjer till nästa torka men att du fortsätter må bra!