Irritationsmaximum

Jag som vanligen är tålamodet personifierad kom nog upp i årsbästa när det gäller irritation idag.

Ringde till närmsta apoteket vid tretiden för att kolla att de hade Cs penicillin hemma. (Vis av skadan när jag förra gången jag skulle ha min egen medicin fick ränna runt på tre apotek innan jag fick den.) Jo, den fanns hemma. Åkte dit efter jobbet och då är den slut! Det kanske hade varit lite bra om den jag frågade hade sagt att det bara fanns ett fåtal kvar. Undrar om de lägger undan? Tack för avregleringen av apoteken. Not.

Hopp in i bilen igen och grunna över vart jag kunde åka istället dit inte trafiken var så gruvlig. Det fanns inga bra alternativ så det blev bilkö. Idiot som kör om mig och bussen bakom när vi står och väntar på att komma ut på stora vägen. Framme vid nästa köpcentrum som ligger i en stadsdel där man helst håller hårt i handväskan. Kommer in på apoteket och där tjuter ett larm med ett antal decibel. Jag frågar om det är brandlarmet, jag har inte direkt någon lust att som alla andra stå passiv och brinna inne. Nejdå, det var fastighetslarmet, någon satt fast i en hiss. Jaha. Sen kommer två väktare rusande eftersom personalen tryckt på överfallslarmet för att få hjälp att få tyst på det andra larmet. Smart. Jättesmart. När jag gick därifrån kände jag att mina trosor var inkompatibla med kjolen och liksom började hasa ner. Obekvämt som fasiken!

Men sen blev jag glad igen, gick in på mataffären för att köpa en grej jag glömde igår och då ser jag att de har smör! Och flytande smör/rapsolja! Det kändes som jag gjort ett riktigt fynd när jag gick därifrån, i alla affärer jag varit i den senaste tiden har smörhyllan gapat tom.

Avklädd

Jag har funderat lite på vad som händer när man är på sjukhus. Det är mycket som försvinner när man kliver innanför dörrarna. Helt plötsligt är man inte så noga med hur man ser ut och vad man visar av sin kropp. På akuten var det bara skynken mellan båsen och ofta var det ifråndraget ut till ytan där sköterskorna satt vid en stor disk, som en ö. Så rätt som det är lyssnar någon på lungorna och hela ryggen är bar utan att det bekommer en  något. Man hör ju även pratet från de andra båsen, till höger låg en herre med rosfeber och till vänster en äldre dam jag inte fattade vad det var för fel på.

Sen tänkte jag på hur det är uppe på själva avdelningen. Mycket av intrycket man gör sitter ju i kläder och kanske i smink. Här ligger alla med bara ansikten och alla i vita rockar och har liksom tappat lite av sig själva. Undrar om ens egentliga personlighet träder fram mer då? Jag tänker på personalen som har så många att hålla reda på, om de tänker; hon den där rättshaveristen på 6:1 och den där roliga på 6:2?

Jag har hämtat hem henne idag, febern är nästan normal och hon har fått penicillin i tablettform. Fast hon är bra ämlig vilket inte är förvånande alls.

Klockan är åtta och allt är lugnt

Var det inte så de sa, lykttändarna?

Nu har det vänt. Idag hade hon bara 38,3. Hon får komma hem imorrn om allt går väl. Det hon fick blodförgiftningen av var en urinvägsinfektion som hon inte över huvud taget hade märkt av.  Undrar hur man skyddar sig mot sån't?

Jag sov elva timmar inatt. Ljuvligt skönt! Känner mig som en ny människa idag. Och så har det varit Lidingöloppet och min förstfödde sprang så där var jag och kollade. Strålande vackert höstväder och jag har gått jättemycket och känner mig så nöjd med det. Mitt barnbarn log mot mig från barnvagen. När jag åkte hem genom Lill-Jansskogen var det så vackert när den nedåtgående solen sken genom den täta grönskan. Där växer hundraåriga ekar precis inpå vägen och man ser alls ingen himmel utan far under ett tak av löv.

Nu har jag ätit och tagit ett glas vin, boken är bra och snart ska jag sova igen. Det känns väldigt bra, allting!

Kom av mig

Jag kom av mig lite i bloggandet. Och när man gör det så blir vägen tillbaka lite som en uppförsbacke. För det första är det så himla många av era blogginlägg som jag inte läst. Och då blir det liksom lite jobbigt också. Men jag tror jag struntar i att läsa ikapp er utan låtsas att jag är med istället.

Jag är lite utpumpad. C blev sjuk natten till måndag, feber och ont i huvudet. Det höll i sig med 39,5 till onsdag då jag tyckte det räckte och ringde sjukvårdsupplysningen. De tyckte att någon skulle titta på henne och eftersom vårdcentralen inte hade någon tid så åkte vi till akuten, mitt på dan. Först var det utfrågning och blodprov. När de såg att hon hade en snabbsänka på över 200 och dessutom hade lite ont i nacken och var ljuskänslig så ville de har mer blod. Sköterskorna hade svårt att få in en infart i armvecket och medan de försökte så kom läkaren två gånger och stod och trampade och ville göra ryggmärgsprov. Det var första gången jag kände mig oroad. Det visade inget så det var inte hjärnhinneinflammation. Då vart det lungröntgen. Den var okej den med, förutom att hon höll på att svimma där. När vi kom tillbaka till akuten blev hon flyttad till en plats nära själva disken där personalen håller till. Hon hade 40,2 och fick alvedon. Hon vill inte gärna ta febernedsättande eftersom hon bara tycker det är jobbigt att svettas när febern går ner och sen få frossa när den går upp igen. Men då fick hon inget val. De satte in dropp och gav antibiotika intravenöst och satte en infart även i andra armvecket. Det var andra gången jag kände mig orolig.

Hon fick komma upp på en infektionsavdelning och då kändes det lite bättre, lite mindre dramatiskt.

Så nu har jag stressat mellan jobbet, hemmet och sjukhuset, interfolierat av en bokcirkel. Jag har inte plockat ur diskmaskinen sedan i tisdags, ett gäng disk står i diskhon. Post och tidningar ligger i en hög och smutstvätten likaså. Jag har varit hemma korta stunder och slängt i mig lite mat. Och jag som för en gångs skull hade planerat hela veckans matsedel redan i torsdags. Hej och hå, vad den gick åt skogen!

Men nu känns det rätt okej, sänkan är nere på 200 (undrar hur mycket hon hade där på akuten egentligen?) och de har hittat vilken bakterie det är som orsakat blodförgiftningen så hon kan få ett riktat penicillin istället för det breda hon fått hittills. Hon har fortfarande över 39 i feber men äter lite iaf och huvudvärken har gett med sig.

Tålamod

Jag har ofta gott om tålamod. Kommer jag i fel kö så funderar jag på något istället för att slösa energi på att bli irriterad över att jag valt fel. När man broderar, vilket jag gjorde i ynger dar, så måste man ha tålamod. 

Jag har tålmodigt tittat mitt barn i ögonen hela tiden medan hon räknade till 127. Istället för att flänga runt och göra något "nyttigt". Det är jag stolt över.

Därför blir jag extra glad när människor har tålamod med mig. Häromdagen när jag stod vid ett trafikljus så vred jag på huvudet och tittade ut mot sjön. Det var yppigt grönt och näckrosbladen växte tätt invid stranden. Några vita gäss vilade på gräset och mellan träden skymtade fontänen i sjön och den blå himlen. En rabatt med höga gula blommor vajade lite i vinden. Nästa gång jag vred på huvudet hade det blivit grönt för länge sen! Bilen framför hade säkert hunnit iväg flera hundra meter och ändå hade bilen bakom inte tutat. Det var snyggt gjort.

Ny färg och läskig mat

Idag har vi jobbat hårt, C och jag. Jag hade avtalat på förhand med henne att hon skulle hjälpa mig att byta färgtema i rummet. Så nu är det vårgröna temat nedpackat och det solgula uppe. För er som inte vet så har jag en såpass neutral färgskala att det räcker med att byta gardiner, kuddar, matta, lampskärmar och lite småprylar så har jag ett helt nytt rum. Det gula känns härligt så här på hösten, det håller sommaren kvar och skänker värme och intensitet till rummet.

Till middag åt vi ölrumpekyckling. Ja, du läste rätt! När jag själv såg det förra veckan så trodde jag det var ett skämt men det är det inte. Man tar en liten ölburk, öppnar den och så trär man kycklingen däruppå och kör in in ugnen. Det blev gott!

Ser du den vackra damen i fönstret? Den gläder jag mig åt varje dag. Jag fick den av mitt x och hans fru i somras när jag fyllde år. Den är så vacker! Hon är lite rostprickig men det gör absolut ingenting. Det är nog järn för hon är tung som aldrig det. Hon håller något i sin högra hand. En blomma antagligen. Men C tror att det är en glass och jag tycker det ser ut som en mikrofon.

För övrigt mår jag fortfarande väldigt bra. Såpass att en avlägsen kollega kommenterade det på väg från parkeringen härommorgonen. Det kändes som en komplimang när hon sa: Du ser ut att må bra! Jag vet ju att många ser mig när jag mår som sämst och antagligen lider med mig när de ser mig försiktigt ta mig fram i korridoren så det där kändes extra bra. 

Ålderstecken?

När jag sminkade mig för att gå på fest igår tyckte jag att min skrattgrop inte längre var just en grop utan mer en djup rynka. 

Festen började redan klockan fem.

Många av kvinnorna har blivit konvexa mitt på kroppen.

En del män har mycket kropp i färdriktningen.

Och många vackra silverryggar, som de två på bilden.

Det måste vara ålderstecken, men sköna sådana tycker jag. För det är ju såhär det är.

Jag hade jättetrevligt! Först lite bubbel, i dubbel bemärkelse,  i trädgården. Sedan en god buffé med vin som vi intog vid två långbord i vardagsrummet. Prat och skratt, tal, uppträdanden och presentöverlämning. Sedan var det mer vin, omplaceringar och en massa sång. Allt från kulning och svenska folksånger till gamla schlager och visor. Stämmorna var många och glädjen hög. Se det var en riktig fest!

Att glädjas åt

Helt plötsligt har förväntan och längtan återinträtt i mitt liv. Kanske beroende på att jag verkligen kört stenhårt med min träning och därmed mår ovanligt bra. Så nu ser jag fram emot:

Morgondagen. Jag blev bjuden på hundraårskalas där jag bott förut. Visserligen blev jag bjuden i sista minuten men det är helt okej. Jag vet att ibland kommer man på saker för sent. Och hade jag inte blivit bjuden så hade det varit helt okej det med, man kan inte alltid bjuda alla. Men roligt ska det bli! Och det är inte en hundraåring utan en fyrtio och en sextio.

Resan. Jag ser verkligen fram emot den. Där har träningen sin betydelse också, jag vill gärna palla att gå på kanten till Etnas krater.

Vad var det mer nu då? Nyss tyckte jag det var fyra saker jag såg fram emot men det här var ju bara två. Nåja, det räcker ju långt.

Jag kan ju lägga till fotbollsmatchen som börjar strax.