måndag 27 februari 2012

Flygande tefat

Det är sportlov där jag bor. Numera märker jag det mest på att det blir lugnare i trafiken och att tempot på jobbet sjunker. 

När jag var liten var det alltid snö på sportlovet. Visst? 

Jag minns det som att det ofta var mörkt när vi åkte. Tefatet var kallt att sitta på och ofta frös snön fast under det i en stor knöl. Det var ett särskilt ljud när man höll i läderremmen och sparkade till tefatet. Jag hade läderstövlar eller pjäxor med raggsockor. Och elastabyxor med band under foten. 

Vi hade en ganska bra backe precis utanför huset. Det fanns en till som var lite brantare men delades på mitten av en gångväg och dessutom var det träd ganska nära. En gång fick jag låna Roffes alldeles nya knallröda magkälke. Den var svår att styra och jag åkte rakt i en björk och skrapade upp ansiktet.  Sen fick jag inte gå ut på flera dagar för att jag såg så förskräcklig ut. Har fortfarande  ärr kvar, ett på näsan och ett i pannan.

Mamma  brukade öppna köksfönstret och ropa in mig och med rödblommiga kinder gick jag mot porten. Lovikavantarna var tunga av snö och jag slog dem mot elementet i trappan för att få bort den och sen la jag dem på tork där. Sen fick jag varm buljong att dricka.

Ibland gick vi till parken och åkte. Där spolade parkvakten en isbacke, som ett dike som lutade. Nästan en rodelbana. Oj vilken fart det blev och oj vilka repor i isen det blev av bromsen på kälken.

4 kommentarer:

  1. Min mamma ropade aldrig på mig, men min mormor gjorde det. Idag hör man aldrig någon ropa på sina barn. Den där klumpen under tefaten var väldigt irriterande minns jag. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det har du rätt i. Det hörs inga: Kom in och äääät!

      Radera
  2. Ja nog var det snö på sportloven även när jag var liten. Tycker det var först för några år sen som det var bart då. Här nere var sportlovet förra veckan så idag började skolorna igen.
    När jag var liten fanns det en backe med en stor och lång backig rutchkana. Vi brukade hälla snö över hela så att den skulle bli isig. Sen släpade vi upp pulkorna för trappstegen och åkte ner i en hemsk fart. Farten blev så hög att hela pulkan flög av rutchkanan i slutet. Många benbrott blev det för ungar som åkte på det sättet fast jag slapp undan med nån enstaka stukning.
    Jag ropar alltid till ungarna när det är mat. Iallafall till de små om de är ute (när det gäller de större ringer jag deras mobiler). Fast det beror kanske lite på hur man bor.

    SvaraRadera
  3. Åh, ett sådant tefat hade jag också, fast orange!

    SvaraRadera