Inspirerad av Kerstis inlägg kom jag att tänka på den här texten som jag skrev för några år sen.
Det finns en annan värld, på andra sidan bara några hundra meter bort. I min värld finns radhus och villor med bara några få hyreshus. Den andra världen är byggd av betong med höga hus och många människor. Inte miljoner, men det kallades miljonprogram. Miljoner olika kulturer är det inte heller, men många.
När man om sommaren är i den andra världen är det som att vara på semester. Solen gassar intensivare. Det doftar starkt av exotiska kryddor och torghandeln är livlig. Många av grönsakerna som säljs vet jag inte namnet på och har aldrig sett. Där köps ingalunda 5 stycken tomater utan kilovis. Att frukten ibland är stött och övermogen bekymrar ingen.
Det låter inte likadant i den andra världen, jag förstår inte det som sägs. Språken är många, rösterna högljudda och gesterna i samtalen är yviga. Leendena ligger nära. Från de öppna fönstren hörs musik i suggestiv rytm och med okända harmonier.
De människor jag ser har mörkt hår. Hyn har nyanser från blekvitt till olivfärgat och alla svarta och bruna toner som finns. Många döljer sitt hår i sjalar och många har kläder som vittnar om deras ursprung. De rör sig saktare än vad som är vanligt och männen sitter tätt tillsammans på bänkarna och äter pistagenötter.
Balkongerna är fyllda med kartonger och paraboler och på marken är det skräpigt. Inga skyltfönster finns utan allt är täckt av stadig metall. Utanför den kombinerade sko och sminkaffären sitter en skylt. "Vi köper inte stöldgods" Det finns 25 affärer men bara 5 av dem tar betalkort. I den enda bankomat som finns för de tiotusen som bor i den andra världen är pengarna ofta slut. Till posten ringlar kön lång, det är krångligt att skicka paket till andra sidan ekvatorn. På systembolaget är det aldrig kö. I mataffären är sortimentet så annorlunda att det kan vara svårt att hitta det man söker. Bröd från alla världens länder ligger doftande i högar och på pallar i den trånga mittgången står konservburkar med okänt innehåll. Men de är billiga. Varuvagnarna är få och bär märken efter att ha använts för andra ändamål. Mycket folk och odisciplinerade köer men också ett tack och ett varmt leende tre gånger från personalen som genom gyttret skulle dra korgar och vagnar.
Utanför affären ropar en gammal man: -Reza!! En springande medelålders man stannar upp och vänder tillbaka. Under tiden flyttar han det han bär till ena handen och räcker direkt ut den andra och tar kassen från den äldre mannen. Respekt, artighet och omtanke. När jag håller fram min kasse och frågar om han inte kan ta min också blir svaret först en förvånad blick och sedan ett brett leende och en beklagande gest att båda händerna är upptagna. I garaget står en utbränd bil.
Om några hundra meter är jag hemma igen, i den här världen.
Det finns en annan värld, på andra sidan bara några hundra meter bort. I min värld finns radhus och villor med bara några få hyreshus. Den andra världen är byggd av betong med höga hus och många människor. Inte miljoner, men det kallades miljonprogram. Miljoner olika kulturer är det inte heller, men många.
När man om sommaren är i den andra världen är det som att vara på semester. Solen gassar intensivare. Det doftar starkt av exotiska kryddor och torghandeln är livlig. Många av grönsakerna som säljs vet jag inte namnet på och har aldrig sett. Där köps ingalunda 5 stycken tomater utan kilovis. Att frukten ibland är stött och övermogen bekymrar ingen.
Det låter inte likadant i den andra världen, jag förstår inte det som sägs. Språken är många, rösterna högljudda och gesterna i samtalen är yviga. Leendena ligger nära. Från de öppna fönstren hörs musik i suggestiv rytm och med okända harmonier.
De människor jag ser har mörkt hår. Hyn har nyanser från blekvitt till olivfärgat och alla svarta och bruna toner som finns. Många döljer sitt hår i sjalar och många har kläder som vittnar om deras ursprung. De rör sig saktare än vad som är vanligt och männen sitter tätt tillsammans på bänkarna och äter pistagenötter.
Balkongerna är fyllda med kartonger och paraboler och på marken är det skräpigt. Inga skyltfönster finns utan allt är täckt av stadig metall. Utanför den kombinerade sko och sminkaffären sitter en skylt. "Vi köper inte stöldgods" Det finns 25 affärer men bara 5 av dem tar betalkort. I den enda bankomat som finns för de tiotusen som bor i den andra världen är pengarna ofta slut. Till posten ringlar kön lång, det är krångligt att skicka paket till andra sidan ekvatorn. På systembolaget är det aldrig kö. I mataffären är sortimentet så annorlunda att det kan vara svårt att hitta det man söker. Bröd från alla världens länder ligger doftande i högar och på pallar i den trånga mittgången står konservburkar med okänt innehåll. Men de är billiga. Varuvagnarna är få och bär märken efter att ha använts för andra ändamål. Mycket folk och odisciplinerade köer men också ett tack och ett varmt leende tre gånger från personalen som genom gyttret skulle dra korgar och vagnar.
Utanför affären ropar en gammal man: -Reza!! En springande medelålders man stannar upp och vänder tillbaka. Under tiden flyttar han det han bär till ena handen och räcker direkt ut den andra och tar kassen från den äldre mannen. Respekt, artighet och omtanke. När jag håller fram min kasse och frågar om han inte kan ta min också blir svaret först en förvånad blick och sedan ett brett leende och en beklagande gest att båda händerna är upptagna. I garaget står en utbränd bil.
Om några hundra meter är jag hemma igen, i den här världen.
