Ibland är det talen som jag minns. De fruktansvärda numeriska talen över människor som dödats.
Jag måste ha lyssnat på nyheterna på radion morgonen efter att Estonia sjönk. När C som bara var ett litet barn kom nedför trappan i sin pyjamas sa jag till henne att en båt sjunkit och att 858 människor saknades.
När tsunamin drabbade Thailand den där annandagen satt jag vid datorn och såg siffrorna bli högre och högre för varje gång jag uppdaterade nyhetssidan.
Igår morse när C var klar att ge sig iväg och jag fortfarande låg nyvaknad i sängen, säger hon. Mamma, det är 80 dödade på ön i Norge nu. Kvällen innan var siffran 4.
Det här är allt jag tänker skriva om det. Trots att det fyller mina tankar och i viss mån tränger bort det vanliga livet. Men det vanliga livet måste gå vidare. Den här gången också.
Ja så är det ju, att livet måste gå vidare. Men man får sig en rejäl tankeställare, det går liksom inte bara att skaka av sig det. Är kanske heller inte meningen...
SvaraRaderaIbland är det skönt att livet går vidare - för i dagens datoriserade värld matas vi med så mycket information runt förskräckliga händelser. Det blir s a s fort fullt och vi orkar inte ta in hur mycket som helst. Då är det bra att ha vardagen att kroka upp sin verklighet på.
SvaraRaderaOfattbara siffror i alla tre fallen
SvaraRaderaJa, livet går vidare, men jag blir inte av med bilden av de flyende barnen som jag har i huvudet. Hela tiden.
SvaraRaderaJa. Så är det. Livet går vidare. Med en ofattbar insikt så gör det det.
SvaraRaderaLivet tar inte slut, och kanske kommer vi det tillfälligt närmare vid en katastrof som denna. Men det gör ont.
SvaraRaderaSaknar dig
SvaraRadera