Stackars barn. Jag var barnvakt i två timmar och den första stunden gick bra. Sen insåg hon att ingen pappa och ingen mamma fanns i närheten och illskrek i säkert tjugo minuter. Inget jag hittade på hjälpte. Inga leksaker, inga lampor, inte att snurra på jordgloben, inte vatten, inte banan, inte att sjunga, inte napp, inte att gå omkring och bära. Sen somnade hon av utmattning och snyftsov. Jag satte mig på en sängkant med henne i famnen, vågade fasiken lägga ner henne och riskera att hon vaknade igen. Sen kom föräldrana hem och med det solskenet i hennes blick. Då fick farmor mata, leka och busa och allt det där som inte funkade innan dess. Var ålder har sina svårigheter!
Visst är det så.
SvaraRaderaDet viktiga är att du nu etablerar kontakt med henne och träffar henne varje vecka. Regelbunden vardagskontakt är a och o om man vill ha en fin relation med sina barnbarn.
SvaraRaderaJag önskar vi bodde lite närmare varandra så vi kunde kvista över bara. Det är inte jättelångt, men tillräckligt för att vi måste planera och bestämma.
RaderaVisst är det hemskt att bli dissad så där! Ett av barnbarnen var i en mammaperiod för ett år sedan och bröt ihop varje gång jag hämtade på dagis. Fick lust att skriva ett litet plakat och hålla upp för dagispersonal och andra föräldrar "Jag är snäll mot henne! Jag är ingen barnaplågare!!" Men så gick det över och nu är det kramar och hoppsasteg varje gång!
SvaraRaderaDet kändes lite tufft, det gjorde det. Men jag vet att det inte är personligt så jag stod ut. Mest tyckte jag synd om lilljäntan.
RaderaJag ska vara barnvakt åt mitt barnbarn på 1,5 år i två dagar. Det är lite nervöst, jag vet att han kommer att vara arg, protestera och gråta mycket. Det är väl bara att bita ihop. Familjen bor 25 mil från mig, så det är omöjligt att träffas varje vecka, hur gärna jag än vill få en fin relation till barnet. Men man får göra så gott man kan.
SvaraRadera