Bokgråt

Igår. Jag läser under och efter middagen eftersom C är och tränar och jag äter själv. Jag gråter i boken. Kommer i säng vid elva och ska bara läsa lite innan jag somnar. Jag gråter, bläddrar och gråter. Tårarna bildar saltränder på glasögonen, jag tar dem av och torkar dem. Snyter mig. Läser och fortsätter gråta.  En timme har gått och jag har lite svårt att andas, bara för att huvudpersonen har det. Jag får lov att gå upp och snyta mig ordentligt, skölja av ansiktet och dricka vatten. Säger högt till mig själv att skärpa mig, det är färdiggråtet nu, men sida upp och sida ner strömmar mina tårar. Kvart över ett vänder jag på kudden så den blöta sidan kommer ner och lägger ifrån mig boken fast jag inte alls är trött. Jag måste ju sova.

Jag lever mig ofta starkt in i böcker och kan må precis som huvudpersonen gör, ibland utan att jag själv fattar varifrån min sinnesstämning kommer. I den här boken blev dessutom igenkänningsfaktorn i vissa avseenden hög och då tror jag att jag gråter egna tårar också, inte bara huvudpersonens. Och boken är inte slut än.

Vad jag läser? "Jag älskar dig inte" av Christina Stielli

Lära om

Jag håller på och lär mig. Att trycka på en knapp istället för att sätta i nyckeln i billåset. Att ställa in kassarna på tvären i stället för på längden i bagaget. Jag lär mig att handtaget för att stänga bagageluckan sitter på ett annat ställe. Det tar sig. Och nu har jag slutat gasa som en galning och hittar rätt på vindrutetorkarspaken. Det jag har kvar är att parkera lite rakare. Jag har ju inte haft servo förut och det innebär att jag är van att ta ut svängarna för att hinna med att få runt ratten det antal varv som behövs. Och nu går det det så fort och lätt att bilen liksom är framme innan jag slutat veva och då blir det lite snett. 

Jag håller också på och lär min kropp att den mår ganska bra. Att det går jättebra att gå nedför en trappa utan att vänta på andra foten på varje trappsteg. Att jag inte måste hålla mig i handledaren. (jaja, ledstången då). Jag står upp och sätter på mig byxor. Jag reser mig utan att stödja mig på något. Jag kliver upp på en stol för att nå något som är högt upp. Jag till och med försöker stå på ett ben, fast det är himla svårt. Jag fuskhållerimig. Men jag försöker i alla fall! Allt det här måste jag göra medvetet. Om kroppen själv får bestämma så gör den som den gjort de senaste åren, fast det inte behövs längre.

Något jag inte lärt mig är att lägga mig tidigt. Men den lektionen hoppar jag över. Fast nu ska jag det, ska ladda med näsdukar för det var väldigt så mycket jag gråter i boken.

Prasselfritt

Det gäller att välja sina filmer med omsorg om man vill gå och se något utan godispappersprasslande och popcornlukt. Jag var och såg Simon och ekarna och det var en liten salong som var halvfylld med medelålders personer. Så jag slapp prassel. Filmen var bra. Och som jag sa till Cs kompisar när jag kom hem, en riktig "feel bad"-film. Missförstånd, felaktiga beslut, ånger och ångest. Ibland är det behövlig med en dos av den varan också. Nästa kanske blir en feel good-film.

Annars har dagarna gått väldigt fort, av någon anledning. Även fast jag vaknade tidigt imorse så har dagen liksom försvunnit. Delvis beror det väl på att även jag fallit i Wordfeud-träsket. "Mamma, du är ett halvår sen!" Sa C. Egentligen är det inte alls min grej. Alla tycker att det borde vara det eftersom jag är bra på ord, men jag saknar den där andra förmågan, kastaombokstäverförmågan. Jag har inte alls lätt för att se vilka ord som kan bildas av ett gäng bokstäver. Så jag tar det som en utmaning. Men bakat surdegslimpor har gjort mellan varven.

Ta emot

En sak som jag är bra på är att ta emot saker. Om någon vill ge mig något så säger jag inte nej. Jag säger tack. Däremot har jag väldigt svårt för att be om saker, men det är en annan femma.

Jag bestämde mig för det när jag var ganska liten. Min mammas bästa vän var Tant Gullan. De två gjorde som vänner gör, varandra tjänster. Men alltid skulle de hålla på och fjanta sig (tyckte jag) och betala varandra för saker. En gav, den andra sa nej. En gömde en femma under duken och den andra la den i kappfickan. Då bestämde jag mig för att sådär ska jag inte göra när jag blir stor. Och nu är jag stor och jag ler, är tacksam och säger tack. Jag säger sällan, nejmen inte ska jag... För man ska inte glömma bort att det faktiskt är roligt att ge också, man ska inte ta ifrån andra den glädjen.

Så när jag märkte att det var insatt sjutusen kronor på mitt konto, med texten. Bil & Mat, då sa jag Tack! 

Förra helgen när hela gänget var på 87-årskalas hos fd svärmor, då hade C berättat att jag klagade över att hon äter så mycket. Det gör jag, men inte på något elakt sätt förstås. Hon tränar mycket och behöver mycket mat. Hon betalar hemma, men jag tar inte jättemycket i hyra eftersom jag vet att hon lägger undan pengar till sitt kommande boende.

Och vem var pengarna från då? Mitt x. Det var väl snällt? Samtidigt förstår jag att han vill, att det känns bra för honom att bidra, även fast C är stor och vi är skilda och han har ett annat liv. Det kändes gott i hjärtat.

Kläder kvar

Nu när jag inte sjunger på måndagar längre så tränar jag efter jobbet istället. Vi har en gympasal på jobbet där det också finns styrketräningsgrejor, cyklar och löpband och sån't.  På måndagar är det rätt kul, för det brukar vara en del folk där då. (tänk, när jag började träna där så var jag livrädd att gå in om det var någon annan där). Det är dessutom ett gäng som kör zumba och det är roligt att se på medan jag håller på med mitt

För ett par veckor sen när jag tränat, duschat och skulle klä mig, då var mina strumpbyxor borta! Och det var den dagen det hade snöat och var minusgrader ute. Jag letade och letade men de var bara puts väck. Så jag fick gå barbent hem, tur att kappan är lång.

Full gas!

Det är inte helt lätt att vänja sig vid en ny bil. Jag har inte kört någon annan bil än min egen de senaste åtta åren och det är mycket knappar och rattar som sitter på fel ställen. Men det roligaste är i alla fall gasen. Jag vet inte vad det är men jag gasar som den värsta nybörjare! C och jag får formliga skrattanfall i bilen hela tiden! I dag var det en person som gick tvärs över luckan där jag skulle parkera. Jag skulle börja rulla framåt lite sakta men istället gasar jag jättemycket, precis som om jag ville stressa henne. Tokigt. Sen har jag sprutat spolarvätska fram istället för att köra vindrutetorkarna bak. Blev jätteförvånad. Det tar väl några dagar så har jag vant mig. Det jag kommer få svårast för, tror jag, är att komma ihåg att sätta på halvljuset. Forden hade alltid halvljuset på och det stängdes av när man stängde av motorn, men så är det inte på den här. Lite opraktiskt tycker jag. Ska lusläsa bruksanvisningen sen.

Grå metallic? Vad är det för färg? Den ser ut som en smygande vattenpöl.

Tre bokade kvällar

Ikväll ska jag till min kompis R som bor på gångavstånd. Uppförsbacke dit men nedför hem! M ska också dit och det är vi tre som äter sallad, dricker vin, skrattar, sjunger och om behov uppstår, gråter.

Imorrn ska jag hämta bilen! Syrran bjuder på middag och så har hon spelat in Avatar så den ska vi se. Intressant, hon gillar inte fantasy, som jag gör. Jag har förresten börjat följa Game of Thrones som går på onsdagar kl 22, jättebra tycker jag. Det är ju inte så mycket som jag ser på teve och det här är en hel serie om tio avsnitt och precis i min smak.

På lördag ska jag på femtioårskalas. Det blir nog röj om jag känner femtioåringen rätt.