Håglös

Vanligtvis är jag en person som plockar silverblänken i tillvaron och glädjer mig åt dem. Solen i en vattendroppe, en okänd människas leende, förväntan inför något jag ska göra, vetskapen om en bra bok jag läser, glädjen i en vänlig kommentar från någon.

Men ibland är det gyttjehål på vägen och jag halkar ner i dem. Och börjar jag glida så måste jag ofta ner till botten innan jag kan ta mig upp på andra sidan.

Ett sån't hål uppstod i mitten på veckan, tror det var samtidigt som snön började smälta. Nedkaningen upphörde temporärt i fredags när vi var åtta runt bordet som först åt och sedan spelade bordsspel. Då levde jag igen. Men nu känner jag instabiliteten under fötterna och blicken ser mest gyttjan och har svårt att ta sig över kanten och se vägen.

Vaknade vid åtta, har ätit frukost och läst tidningen men ännu inte kommit upp. Kommit i kläderna, kommit i form, kommit i humör.

Jag vill, men gör inget. Solen kämpar sig genom molnen nu och jag vet att jag kommer må ändå sämre om jag vid dagens slut känner att jag lät denna dag bli en solig dag på utsidan och skuggig på insidan.

Ska sätta på musik nu. Och kaffe. Ska vända blicken upp mot skiljelinjen mellan gyttja och väg. Jag ska.