Jag tog en promenad. En lång en. Gick på vägar jag inte brukar gå på och såg mig omkring, stannade ibland och lyfte blicken och tittade. Jag har en ovana att gå med blicken i marken, precis som om den skulle komma mot mig om jag inte. Det finns en bild på mig när jag är fyra år, har hängslen i kors både bak och fram och en gul stickad kofta, jag gick så då med.
Gick in på ett fik och blev glad att de hade små kakor, jag orkar ju aldrig de där stora sakerna.
Testade en idé idag. Att ta en bild på vad jag gjorde eller såg, varje hel timme. Det var roligt och det gjorde att jag försökte göra något vettigt så att det inte bara blev ett tangentbord på bilderna. Nu blev det istället kaffebönor, soppåsar, några liter mjölk och strykbrädan. Ska göra det igen.
Vanligtvis är jag en person som plockar silverblänken i tillvaron och glädjer mig åt dem. Solen i en vattendroppe, en okänd människas leende, förväntan inför något jag ska göra, vetskapen om en bra bok jag läser, glädjen i en vänlig kommentar från någon.
Men ibland är det gyttjehål på vägen och jag halkar ner i dem. Och börjar jag glida så måste jag ofta ner till botten innan jag kan ta mig upp på andra sidan.
Ett sån't hål uppstod i mitten på veckan, tror det var samtidigt som snön började smälta. Nedkaningen upphörde temporärt i fredags när vi var åtta runt bordet som först åt och sedan spelade bordsspel. Då levde jag igen. Men nu känner jag instabiliteten under fötterna och blicken ser mest gyttjan och har svårt att ta sig över kanten och se vägen.
Vaknade vid åtta, har ätit frukost och läst tidningen men ännu inte kommit upp. Kommit i kläderna, kommit i form, kommit i humör.
Jag vill, men gör inget. Solen kämpar sig genom molnen nu och jag vet att jag kommer må ändå sämre om jag vid dagens slut känner att jag lät denna dag bli en solig dag på utsidan och skuggig på insidan.
Ska sätta på musik nu. Och kaffe. Ska vända blicken upp mot skiljelinjen mellan gyttja och väg. Jag ska.
Satt med min latte och en bok på en hög barstol på fiket. En stol ifrån mig satt en ung man med dator och mobil framför sig. Jag har svårt att stänga av öronen för inkommande ljud och kunde inte undgå att höra hans telefonsamtal. Så nu vet jag:
hans namn hans personnummer att han tjänar 402 000 att hans fru tjänar 353 000 var hon jobbar och att hon är projektanställd att de har lån på 1 900 000 att lägenheten är värd 2 000 050 att på tisdag klockan 17 ska han hämta sin nya bil Men jag vet inte vad det är för färg på bilen....
Är det bara jag som tycker det där är alldeles för privat för att avhandlas på en offentlig plats? Är det en generationsfråga att han så ogenerat pratade om det och jag tycker det är snudd på pinsamt att höra det?
Häromdagen var jag i en stor trädgårdsbutik. Hittade en helt ljuvlig pelgargon med vitgröna blad och tog den i handen för att leta upp en personal för att fråga vilken färg blommorna skulle få. - Jadu, jag vet inte, svarade hon. Det står ingenstans i informationen och jag har sökt på internet utan att hitta den. Men jag kan skriva på krukan vad den heter. - Tack gärna! svarade jag. Hon skrev Happy Thoughts Pink Då kunde jag inte låta bli att fråga: - Du tror inte den är rosa? Hon hade nog lite otur när hon tänkte, bara.
Tystnad är det brist på ljud? För mig är det inte så, tystnad är när något som hörts inte gör det längre, en förändrad ljudbild. När musiken tystnar säger jag, så tyst det blev, fast fortfarande finns alla de ljud som bildar vardagen kvar. Suset från ventilationen, bilarna på vägen, signalen när bommarna vid järnvägen fälls.
Som den storstadsbo jag är tycker jag det är tyst när jag kommer ut ur staden och när bilmotorn stannat och dörren slagit igen lyssnar jag till den sortens tystnad som finns där. Ljuden i den tystnaden.
Det finns en tystnad i skogen. När bara naturens egna ljud hörs. Vinden som framkallar ljuden i träden, djurens läten och vatten som rinner.
Tystnad kan vara att lyssna på musik i hörlurar. Då består tystanden av avskärmning av andra ljud, en egenvald ljudbild är en sorts tystnad.
I min kropp finns tystnad. När jag tycker det är riktigt tyst runt mig hör jag blodet rusa och mina egna andetag. Kroppens tystnad.
Mellan människor finns tystnad. Pauser i samtal, en vänskaplig tystnad när inget behövs sägas. Där finns också den talande tystnaden, den som egentligen består av blickar och kroppsspråk och där de nyss sagda orden hänger som vattenånga i luften.
I telefonsamtal finns tystnad. I ett arbetssamtal är den sällsynt och när den finns är den ofta ett maktmedel, vem ska ge sig, vem faller till föga för argumenten. Den är en tystnadens strid.
I ett telefonsamtal med en vän, någon jag tycker om,upplever jag en annan tystnad. En som förmedlar det osagda, som är fyllt av känslor. En tystnad som fortplantar sig genom min kropp och fyller den till det outhärdligas gräns. En tystnad jag vill ska fortsätta men som samtidigt är skrämmande i sin intensitet. Den tystnaden har jag inget namn på.
Jag tycker inte om att skriva siffran två. Den blir så ful. Jag är uppvuxen på den tiden när man gjorde en ögla även därnere på tvåan och även fast jag försökt lära om till att bara ha ett streck underst så blir det någon konstig sorts halvmessyr och inte snyggt alls.
Hälften av de adresser jag bott på har haft en tvåa i sig: 62 67 A 11 5 23 27 A
Så få ställen jag bott på! Bara 6 olika adresser får väl anses som lite. I snitt 10 år på varje plats.
18 3 5 8 17 5 and counting.
Jag gillar lägre entalssiffror bättre än högre. 012345 är mycket trevligare än 6789. Det tror jag hänger ihop med att telefonerna då, när jag använde dem som mest, hade petmoj. Nummerskiva eller fingerskiva kanske det heter. Då skulle man ju stoppa in fingret i ett hål, föra fingret, hålet och skivan fram tills det tog stopp. Släppa och vänta på att skivan gick tillbaka. Tog ju en evig tid med de höga siffrorna som var längst bort på nummerskivan. Nollan var kortast väg. I Sverige i alla fall. Åkte man till Norge eller Tyskland så var nollan längre bort än nian.
När jag läser böcker är jag väldig inne i dem. När de tar slut blir det så tomt. Jag har precis läst klart Millenniumtrilogin och känner lätt panik över att gå och lägga mig utan att ha den att läsa. Det tog ganska precis tre veckor att läsa de tre böckerna. Och jag som egentligen inte gillar det som kallas för deckare. Men den kanske inte går under det epitetet? Bra läsning var det i alla fall. Det var dessutom länge sen jag läste en bok som utspelar sig i Stockholm och det är lite speciellt att känna igen platserna som beskrivs.
En annan bok jag just läst är Ken Folletts "En värld utan slut". Blev överlycklig när jag läste i tidningen att den kommit ut. Den utspelar sig på samma plats som hans tidigare roman, Svärdet och Spiran, fast 150 år senare. Jag lever mig in i böcker och kan nästan må lite obekant dåligt när huvudpersonen inte mår bra. Tills jag kommer på varför jag känner som jag gör. I den här boken grasserar pesten och ofta börjar den med att någon nyser. En dag nös jag och i en tiondels sekund trodde jag att jag skulle dö, för att jag fått pesten!
Nu ska jag börja på en bok jag köpte på Myrorna för tio spänn.
Jag tog en promenad. En lång en. Gick på vägar jag inte brukar gå på och såg mig omkring, stannade ibland och lyfte blicken och tittade. Jag har en ovana att gå med blicken i marken, precis som om den skulle komma mot mig om jag inte. Det finns en bild på mig när jag är fyra år, har hängslen i kors både bak och fram och en gul stickad kofta, jag gick så då med.
