Det här med tvåor

Jag tycker inte om att skriva siffran två. Den blir så ful. Jag är uppvuxen på den tiden när man gjorde en ögla även därnere på tvåan och även fast jag försökt lära om till att bara ha ett streck underst så blir det någon konstig sorts halvmessyr och inte snyggt alls.

Hälften av de adresser jag bott på har haft en tvåa i sig:
62
67 A
11
5
23
27 A

Så få ställen jag bott på! Bara 6 olika adresser får väl anses som lite. I snitt 10 år på varje plats.

18
3
5
8
17
5 and counting.

Jag gillar lägre entalssiffror bättre än högre. 012345 är mycket trevligare än 6789. Det tror jag hänger ihop med att telefonerna då, när jag använde dem som mest, hade petmoj. Nummerskiva eller fingerskiva kanske det heter. Då skulle man ju stoppa in fingret i ett hål, föra fingret, hålet och skivan fram tills det tog stopp. Släppa och vänta på att skivan gick tillbaka. Tog ju en evig tid med de höga siffrorna som var längst bort på nummerskivan. Nollan var kortast väg. I Sverige i alla fall. Åkte man till Norge eller Tyskland så var nollan längre bort än nian.

Bokångest

När jag läser böcker är jag väldig inne i dem. När de tar slut blir det så tomt. Jag har precis läst klart Millenniumtrilogin och känner lätt panik över att gå och lägga mig utan att ha den att läsa. Det tog ganska precis tre veckor att läsa de tre böckerna. Och jag som egentligen inte gillar det som kallas för deckare. Men den kanske inte går under det epitetet? Bra läsning var det i alla fall. Det var dessutom länge sen jag läste en bok som utspelar sig i Stockholm och det är lite speciellt att känna igen platserna som beskrivs.

En annan bok jag just läst är Ken Folletts "En värld utan slut". Blev överlycklig när jag läste i tidningen att den kommit ut. Den utspelar sig på samma plats som hans tidigare roman, Svärdet och Spiran, fast 150 år senare. Jag lever mig in i böcker och kan nästan må lite obekant dåligt när huvudpersonen inte mår bra. Tills jag kommer på varför jag känner som jag gör. I den här boken grasserar pesten och ofta börjar den med att någon nyser. En dag nös jag och i en tiondels sekund trodde jag att jag skulle dö, för att jag fått pesten!

Nu ska jag börja på en bok jag köpte på Myrorna för tio spänn.

Beroende, av vad?

Varför vill folk så gärna kalla människor som tycker om att sitta vid datorn, spela spel eller umgås via datorn, för beroende? De som sätter på teven redan till frukost då? Vad är de? De som apatiskt sitter och tittar på program de egentligen inte vill se, program som inte ger något tillbaka, vad ska vi kalla dem då? Flyktare? De flyr ju från verkligheten precis lika mycket som någon som försjunker i ett dataspel.

Jag har mött många lyfta ögonbryn när jag berättar om de onlinespel jag spelar. Och det lustiga är att de som har de starkaste åsikterna är de som aldrig spelat själva. Och de som tittar på teve jämt.

Varför är det socialt accepterat att tillbringa en halvtimme med att se en imaginär verklighet bestående av skådespelare och inte accepterat att tillbringa samma halvtimme med att aktivt umgås med ”skådespelare” i ett spel?

Jag undrar. Jag gör verkligen det.

Tankens flykt

Ibland tänker jag på hur jag tänker. Jag tycker mycket om att låta blicken fara över en fri horisont när jag tänker. Jag tror tanken flyger bättre när blicken kan flyga utan att stoppas av föremål.

Tät granskog utanför ett tågfönster kan ha samma effekt, då finns inte heller något att fästa blicken på och tankarna får fritt spelrum.

Om jag är stressad eller har bekymmer av något slag så blir tankarna genast mer instängda. Om jag har ont tex så kan det kännas som jag har en stor glaskupa runt huvudet där samma tankar studsar omkring och inga andra får plats.

En härlig dag!

Idag slutade jag tidigt och åkte iväg till Micro för att köpa nya vindrutetorkare. De gamla gnäller och gör inte sitt jobb ordentligt. Blev erbjuden hjälp att hitta rätt sort och sen höll jag på att ramla baklänges när killen undrade om jag ville ha hjälp att montera dem! Det kallar jag service. Nu hade jag bilen långt bort på parkeringen så jag tackade nej.

Gick in på Ikea bredvid och handlade ett par julklappar. Tog en fika och hade kaffe och några små chokladbitar på brickan när jag kom fram till kassan.

- Är du med i Ikea Family? frågade kassörskan.
- Ja, svarade jag
- Då är kaffet gratis!

Betalade 5 kronor! Dessutom tyckte hon mitt halsband var fint.

När jag kom hem hade en sak (mmm... en annan julklapp!) som jag beställt från Miss Home i söndags redan kommit! Mot faktura och ingen fraktavgift. Kunde inte låta bli att mejla dem och säga att jag tyckte de var bra.

Vilken dag va?

Och inte har jag ont heller. :-)

Teven, igen

Kastade en blick på den döda teven igår, den som dog mitt under ett skämt av Jonas Gardell. Då lös den gröna standby-lampan! Tryckte raskt på den och såg myrornas krig. Flyttade tillbaks antennsladden och; ta daaaa! Den funkade igen! Mycket märkligt, den kanske bara behövde vila lite?

Alla helgon

Det är becksvart när vi kommer till kyrkogården. Människor rör sig överallt på gångarna eller står nedhukade vid gravstenarna. Lufen är kall och luktar gott av vedrök. Frosten frasar under skorna när vi går över gräset. Det går inte att känna igen en enda person, mörkret är kompakt och alla ljusen som är tända lyser bara upp en liten cirkel runt sig självt. Andedräkten bildar ett vitt moln framför ansiktet, man måste andas nedåt för att inte få sikten skymd.

Dammen vid minneslunden är isbelagd och runt kanterna står hundratals ljus. Jag tänder mitt och ställer invid en vassrugge. Vi går vidare i mörkret och med hjälp av grusets knaster förstår jag att det är gången vi går på. Om det prasslar till av löv vet jag att jag är på kanten av gången. Fötterna börjar bli kalla. Allhelgonakvällen känns som den första vinterkvällen, avsaknaden av snö till trots.

Sen går vi hem och äter paella, smörkolepaj och spelar Plump!