Ljuständardagen. Ett ljus för mamma. Ett ljus för storasyster. Ett ljus för pappa. Och faster, farbror, kusin, syrrans första pojkvän och hans föräldrar och min bästis pappa och mamma, min svärdotters farbror. Sen räcker det, tror jag. Alla finns de på samma kyrkogård, om man nu tror att det är där de finns.
Vackert är det att gå där i skymningen. En tjock matta av guldgula lönnlöv. Skimrande ljus på nästan varje grav. Människor i sorg som stilla står vid en grav. Människor som möter andra och stannar till på grusgången. Ett hemgjort halsband på en gravsten. Kransar och ljung på andra.
Livet sköt jag framför mig. Ett sovande halvårsliv i en barnvagn. En gulvitrandig mössa och slutna ögonlock. En grön filt. En stolthet och en glädje.
Ni som var före oss gjorde oss till dem vi är.
Jag bor rätt nära skogskyrkogården och skulle gärna åka dit allhelgona, men det känns lite som ett intrång efter som jag har några anhöriga/bekanta som är begravda där.
SvaraRaderaDet spelar väl ingen roll. Du kan ju tänka på dem som är begravda annorstädes för det. Det är ju själva stämningen och tankarna som framkallas av platsen som är det viktiga och då tycker inte jag det spelar någon roll om benen finns där eller ej.
SvaraRadera