Jag träffade mitt barnbarn igår. Hon är sju månader nu. Det händer något i hela kroppen när jag ser henne och är med henne. Det kallas kärlek och får mitt något frostnupna hjärta att tina. Att säga fåniga ljud och få henne att le. Att kittla henne och få henne att skratta. Att sjunga för henne och få hennes uppmärksamhet. Att smeka hennes förunderligt lena hud. Att sniffa på hennes huvud och borra in näsan mellan huvud och axel. Att se in i hennes ögon och känna bandet mellan oss. Hon är som jag, jag har varit som hon.
Jag läste nyligen en bok jag tror du skulle gilla mycket. No! I don't want to join a bookclub, heter den och den finns i svensk översättning men är slut på adlibris och bokus.
SvaraRaderaI alla fall, jag tror att du skulle känna stark samhörighet med huvudpersonen, en 60-årig kvinna som blir farmor under boken gång. Tänkte direkt på den boken när jag läste ditt inlägg. Och jag är ganska säker på att du skulle känna igen dig i fler delar än hennes farmorskap. Virginia Ironstone heter författaren.
Gulliga ungar! Det är verkligen kärlek, banne mig!
SvaraRaderaNilla: Faktiskt så har den boken stått på min "Att läsa-lista" sen den kom ut i inbundet format. Vet inte varför jag inte köpte den när den kom i pocket. Får nog kolla om den finns på bibblan.
SvaraRaderaMagica: Blir det samma lika när man får fler? Ljuvligt i så fall.
Så fint du beskriver kärleken till ett barn!
SvaraRaderaÅ så skönt för henne att få så mycket villkorslös kärlek!
Åh, vad det låter mysigt. Precis det du beskriver är nog det jag längtat mest efter i livet. Men det är som det är när det blir som det blir - jag får snusa på andras barn och barnbarn i stället. :-)
SvaraRaderaåh vad härligt
SvaraRaderaOch söt är hon. Precis som farmor.
SvaraRadera