Allra först hade jag en Minicall. En liten apparat som man kunde få meddelanden till, inte skicka ifrån. En sökare, kan man säga. Men min var så mycket tuffare än alla andras eftersom jag hade mitt eget namn i displayen på den. Det var det väldigt högt imponeringsvärde på.
Sen hade jag en NMT. En mobiltelefon av stora mått. Jag kommer ihåg numret. 010-170028. Själva numret hängde ihop med telefonen så om man bytte telefon så bytte man också telefonnummer.
Efter det kom mobiler med simkort, stora som kontokort. Och batterier tjocka som en välfylld plånbok.
Sen minskade storleken på både simkort och apparater och man kunde skicka sms.
Häromdagen pratade jag med en trettonåring som hade en smartphone. Vi diskuterade mobiler och hon visade det utdragbara tangentbord hon hade till sin. Hon lutade sig emot mig och sa: Sen finns det såna där gammaldags mobiler med sifferknappar på. Man måste trycka flera gånger för att det ska bli rätt bokstav när man skickar sms.
Och jag inser, utvecklingen går fort!
haha trycka flera gånger...har hon inte hört talas om T9 ;)
SvaraRaderaJag hade också en stor mobil som min första, med batteriet som ett bakstycke lika stort som hela mobilen. En gång lyckades jag omedvetet "fånga" en snigel som fick svansen (?) inklämd bakom batteriet.
Det tycker jag är ganska bra gjort haha
Ja, jösses:)
SvaraRaderaTyvärr inte alltid vi med den...
SvaraRaderaMin första mobil var en Philips Fizz - du hör ju redan på namnet hur cool jag tyckte jag var. Den var typ tre gånger så stor som den telefon jag har nu, men den var ju bärbar! :)
SvaraRaderaJa det går verkligen fort. Nu är man gammalmodig när man vill ha en telefon som man kan ringa med och tycker att det kan räcka med det. Ja ok sms kan också vara bra.
SvaraRaderaJag hade också en sökare när det begav sig. Kom det upp sex ettor på displayen betydde det fikadags. Sex tvåor betydde lunch. Då träffades vi tre som jobbade ihop, men på olika ställen.
SvaraRadera