Totalt överraskad!

Häromdagen kom en lapp om att jag hade ett brev från Bokus att hämta i tobaksaffären. Märkligt, tyckte jag, eftersom jag inte har beställt några böcker. Vad kan det vara? En räntefaktura? Vet att jag betalade in en vecka för sent förra gången jag beställde böcker. En sommarpresent till kunderna? En "tackfördinaåsikteromvårnyasajt-present?

Idag hämtade jag brevet som inte alls var något brev utan en svart påse med guldstjärnor innehållande en kartong. Kartongen var svart med ett tryckt rosettband över. En etikett där det stod "Grattis i efterskott, xxx". Ingen avsändare.

Jag öppnar paketet och det är fyra böcker! Stephenie Meyers Twilight-serie. Jag vänder och vrider på följesedeln, öppnar och tittar i alla böcker och tittar en gång till på ytterförpackningen. Ingen avsändare.

Jag börjar tänka och gissa och det är nu den dubbla effekten av presenten träder in. Jag kan tänka mig en hel massa personer som skulle ha kunnat skicka det! Härligt va? Vid närmare eftertanke gör valet av böcker att antalet decimeras något, alla vet inte att det här är böcker jag har tänkt läsa. En speciell person är dock överst på listan. Undrar hur/när/om hon kommer avslöja sig?

Jätteglad är jag! Tack!

Presenten

Det som jag trodde var något som skulle växa eller ätas eftersom det inte skulle klara att vänta några dagar var biljetter till Björn Skifs! Och att det var bråttom var för att jag skulle få bra platser.

Jag såg Björn Skifs redan i våras så jag beställer biljetter till något annat istället. We will rock you känns som det ligger nära till hands.

Jag är mätt. Och jag har inte dukat av ordentligt än. Maten blev god. Och över.

Det blåser. Vinden prasslar i träden på andra sidan vägen. Såpbubblorna far som furier i vinden.
Jag lyssnar på Snow Patrol - Run

Skoblogg

Jag har 42 i skor. Det innebär att jag har väldigt svårt att hitta skor. Det har iofs blivit mycket lättare med åren, det var värre när jag var i tjugoåren. Vet att jag skrivit i min dagbok att jag letat skor i sju timmar. Det här innebär att jag blir själaglad när jag hittar ett par skor som nästan passar. Passar de perfekt, ja då vet jag inte vad som händer. Jag kollar aldrig prislappar när jag köper skor för jag vet att hittar jag något, då är det bara att betala. Idag hittade jag ett par skor som jag fullkomligt älskade. De är i mocka och den där remmen som sitter om vristen är bedårande. Dessutom gör den att skon sitter bra på foten vilket jag också uppskattar. Jag kommer känna mig så fin när jag har dem på mig!

Digga

Jag erkänner direkt! Jag är hopplös på att vara diskret när jag lyssnar på musik jag tycker om.

Första gången det uppdagades på riktigt hur intuitivt det beteendet är var när jag skulle hämta C och några av hennes klasskompisar på Grönan när de gick i nian. C sa till mig på skarpen innan att jag absolut inte fick sjunga med i bilradion. Okej, sa jag, och fattade att det var det pinsammaste som kunde hända på hela bilresan, mycket värre än om jag hade kört mot rött eller krockat eller något. Jag var jätteduktig väldigt länge men någon gång på Valhallavägen kände jag Cs ilskna blick från sidan. Ojdå. Knep igen och den här gången höll det till Sveaplan, sen var det dags igen. Även fast jag verkligen försökte vara tyst så gick det inte.

Det är skälet till att jag undviker att använda hörlurar och musikapparater när jag är bland folk. Idag gjorde jag det ändå på tunnelbanan in till stan eftersom jag inte orkade släpa med mig boken. Jag pressar läpparna hårt mot varandra för att hålla musiken på insidan. Istället tar den sig andra vägar ut, jag vickar takten med benet, huvudet får ett eget rörligt liv och ibland så råkar nog läpparna röra sig lite och formulera texten tyst. Det är så svårt!

Jag ser mig om i tunnelbanevagnen och alla andra med hörlurar sitter blick stilla. Hur gör de? Var har de fått sin självbehärskning från? Är det för att de är uppvuxna med musikinstoppade öron eller vad är det?

Nåja, den unga killen snett emot mig log och blinkade åt mig så något gott förde det i alla fall med sig. Och jag avhöll mig från att spela luftgitarr i alla fall. Hade ju kassar i knät....

Nästa stadium

Efter att jag ätit frukost och inte har den där jättesmärtan längre så inträffar nästa stadium. Det är enklare att stå ut med, så länge jag är för mig själv, vill säga. Då blir jag rejält krokig nämligen. Antar att det är kroppens sätt att skydda sig själv från smärtan. Det jobbiga med att blir krokig är att dels får jag svårare att andas eftersom lungorna liksom trycks ihop på framsidan. Jag kan inte röra mig så bra, alla rörelser som kräver armlyft blir knepiga och det är allmänt jobbigt att stå upp. Jag verkligen avskyr att vara så'n när jag är med andra. Jag blir så innesluten i mig själv och önskar mig bort när det händer. Och så skäms jag över hur jag ser ut då. Även fast jag vet att andra ofta inte bryr sig och kanske inte ens ser skillnaden. Osocial blir jag.

Men det finns en bot mot det med. Men det funkar inte förrän jag kommit in i krok-stadiet, innan dess är det smärtmässigt omöjligt att göra. Då lägger jag mig ner på golvet nämligen. På en madrass med underbenen på en stol. Då knakar bröstryggen ut sig, jag får skärpa mig för att slappna av i ländryggen vilket ibland är svårt eftersom musklerna (tror jag det är) skriker av smärta tills det är klart. Det tar tio minuter en kvart. Sen är jag lite "för rak" ett tag och måste röra mig försiktigt. Men sen kan det vara bra länge. Jättelänge ibland, kanske en hel dag.

Dock finns ett tredje stadium och det är att jag efter ovanstående får ont i höger ben. Olika ont och det tror jag beror på hur tränad jag är. Vältränad= inget ont "Bara två gånger i veckan-tränad"= lite ont. Otränad= jävligt ont. Som när jag kom från Nya Zealand, där jag hade svårt att hitta träningstillfällen, då var benet helt omedgörligt. Det gör ont och så blir det ostyrsligt så jag får extremt svårt att gå. Men det bra med det tredje stadiet är att de oftast bara sitter i en halvtimme. Har jag otur kommer jag tillbaks till stadie ett efteråt, men långt ifrån alltid. En sak som märkligt nog hjälpte mot den smärtan hittade jag när jag åkte bil till jobbet en morgon, strax efter återkomsten från NZ. Att skrika. Det är inget jag gör i möblerade rum, men i bilen är det ju inte någon som hör mig. Det var som att endorfiner frigörs av mitt skrikande och lindrar smärtan lite.

De här inläggen är kanske inte särskilt intressanta för dig, men det struntar jag faktiskt i. Jag skriver dem för min egen skull och det är min blogg! Samtidigt är jag själv intresserad av hur andra människor har det i sina liv, de upplevelser de har som är okända för mig lär mig något. Och så kan det kanske vara för dig med.

För övrigt bad jag S kolla om han hade vita prickar i halsen och att han kanske hade halsfluss. Och det var det. Hög imponeringsfaktor på det diagnosförslaget, märkte jag. Så nu har han fått penicillin.

Uppstigning

Vaknade (här skulle jag skriva ubertidigt men hittade inte uet med prickar) tidigt. Kände att det var för tidigt att gå upp men ändå skönt att vakna. Gick upp och kissade och gick och la mig igen och läste en halvtimme. Dumt. Min kropp är van att gå upp och sen vara uppe. Fick kämpa mig ur sängen sakta och försiktigt. Jag märker att jag har en speciell teknik som jag inte tänker på i vanliga fall. Ligger i fosterställning på vänster sida, vänster hand mot madrassen vid låret och höger hand vid axeln. Trycker ifrån med höger hand så jag kommer upp en bit, vilar på vänster armbåge så jag kan få ny vinkel med höger hand för nästa "upptryckning". Samtidigt fäller jag ut benen över sängkanten så de hela tiden är parallella med ryggen och fötterna så småningom når golvet. Sen måste jag ta stöd med händerna mot låren och sakta och försiktigt räta upp kroppen i stående. Ofta tar jag stöd mot soffkanten med ena handen.

Sen fick jag prata och uppmuntra mig själv att låtsas som det var en vanlig morgon och att allt gick så bra så. (för så här illa är det sällan). Hittade en teknik att få på mig morgonrocken utan att lyfta armarna högt. Hasade omkring med myrsteg som så småningom blev längre. Tog stöd mot diskbänken för att kunna fylla på tevatten i kastrullen. Tvingde bort alla onda tankar som, "med den här kroppen kommer du aldrig kunna älska igen" och "om du skulle svimma nu skulle du aldrig komma upp". Fortsatte låtsas att det var bra och trippade ut i hallen, öppnade dörren och myrstegade mig ut i trapphuset för att nå tidningen. Bredde mackor, gjorde te och hävde mig upp på barstolen för att äta och läsa.

Sen var det bra och som vanligt igen. Relativt sett, alltså.

Nu har jag suttit i morgonrock på balkongen och läst en stund, läser Tidsresenärens hustru och den är väldigt bra. Nu ska jag skynda mig att komma i kläderna för att sedan slå på teven och friidrotten. Och ringa och kolla läget med S som hade 40 graders feber igår.

Sår och sy

När C var fyra år skulle hennes dagis på utflykt. De behövde några extra som följde med så det gjorde jag. Vi åkte båt till en ö och på ön fanns en lekplats med ett jättelikt skepp av trä. Man kunde åka kana nedför skeppets sidor och det gjorde barnen. Men. På ett ställe var det en lucka, ett hål. Där åkte C med bra fart och for rätt ner i hålet. Kanten träffade hennes haka på vägen ner. Jäklar vad hon blödde. Jag satt med henne i famnen och hela jag var blodig. Troligen var jag lite chockad för jag minns att de sa till mig på skarpen att ta bort handen som jag höll över hennes haka för att de skulle kunna sätta på ett plåster.

Båten tillbaks till fastlandet skulle strax avgå och någon sprang ned till den för att be dem vänta. Jag minns att jag tog av mina skor och la i barnvagnen för att kunna springa fortare till båten. Väl ombord somnade C i min famn och en av personalen som följt med gick upp till den som körde båten för att kontakta Cs pappa så att han kunde möta upp på sjukhuset. (ja, det här var innan mobiltelefoner var vanligt).

Vi tog en taxi från kajen till sjukan. Hon fick sy med 3 eller 4 stygn och jag minns fortfarande hur opsykologisk sköterskan var. Trots att jag gång efter annan sa till henne att C inte tyckte om plåster så sa hon glatt: När det är klart får du plåster! om och om igen. C skrek och jag grät.

Eftersom hon var så rädd för plåster så bestämde vi oss för att ta bort stygnen själva. En kväll när hon hade somnat smög vi upp i hennes rum och tog bort plåstret. Hon sov vidare. Mitt x tog en liten sax, klippte bort knutarna på stygnen och drog bort dem med pincett. Jag stod och lyste med ficklampan och torkade hans svett som på den värsta sjukhusfilm! Det gick jättebra att ta bort dem och vi slapp utsätta henne för den traumatiska upplevelsen med plåster en gång till.

Vartefter hon blivit äldre har ärret krupit längre nedåt så nu sitter det under själva hakan och syns bara om man ser efter.