Nästa stadium

Efter att jag ätit frukost och inte har den där jättesmärtan längre så inträffar nästa stadium. Det är enklare att stå ut med, så länge jag är för mig själv, vill säga. Då blir jag rejält krokig nämligen. Antar att det är kroppens sätt att skydda sig själv från smärtan. Det jobbiga med att blir krokig är att dels får jag svårare att andas eftersom lungorna liksom trycks ihop på framsidan. Jag kan inte röra mig så bra, alla rörelser som kräver armlyft blir knepiga och det är allmänt jobbigt att stå upp. Jag verkligen avskyr att vara så'n när jag är med andra. Jag blir så innesluten i mig själv och önskar mig bort när det händer. Och så skäms jag över hur jag ser ut då. Även fast jag vet att andra ofta inte bryr sig och kanske inte ens ser skillnaden. Osocial blir jag.

Men det finns en bot mot det med. Men det funkar inte förrän jag kommit in i krok-stadiet, innan dess är det smärtmässigt omöjligt att göra. Då lägger jag mig ner på golvet nämligen. På en madrass med underbenen på en stol. Då knakar bröstryggen ut sig, jag får skärpa mig för att slappna av i ländryggen vilket ibland är svårt eftersom musklerna (tror jag det är) skriker av smärta tills det är klart. Det tar tio minuter en kvart. Sen är jag lite "för rak" ett tag och måste röra mig försiktigt. Men sen kan det vara bra länge. Jättelänge ibland, kanske en hel dag.

Dock finns ett tredje stadium och det är att jag efter ovanstående får ont i höger ben. Olika ont och det tror jag beror på hur tränad jag är. Vältränad= inget ont "Bara två gånger i veckan-tränad"= lite ont. Otränad= jävligt ont. Som när jag kom från Nya Zealand, där jag hade svårt att hitta träningstillfällen, då var benet helt omedgörligt. Det gör ont och så blir det ostyrsligt så jag får extremt svårt att gå. Men det bra med det tredje stadiet är att de oftast bara sitter i en halvtimme. Har jag otur kommer jag tillbaks till stadie ett efteråt, men långt ifrån alltid. En sak som märkligt nog hjälpte mot den smärtan hittade jag när jag åkte bil till jobbet en morgon, strax efter återkomsten från NZ. Att skrika. Det är inget jag gör i möblerade rum, men i bilen är det ju inte någon som hör mig. Det var som att endorfiner frigörs av mitt skrikande och lindrar smärtan lite.

De här inläggen är kanske inte särskilt intressanta för dig, men det struntar jag faktiskt i. Jag skriver dem för min egen skull och det är min blogg! Samtidigt är jag själv intresserad av hur andra människor har det i sina liv, de upplevelser de har som är okända för mig lär mig något. Och så kan det kanske vara för dig med.

För övrigt bad jag S kolla om han hade vita prickar i halsen och att han kanske hade halsfluss. Och det var det. Hög imponeringsfaktor på det diagnosförslaget, märkte jag. Så nu har han fått penicillin.