Digga

Jag erkänner direkt! Jag är hopplös på att vara diskret när jag lyssnar på musik jag tycker om.

Första gången det uppdagades på riktigt hur intuitivt det beteendet är var när jag skulle hämta C och några av hennes klasskompisar på Grönan när de gick i nian. C sa till mig på skarpen innan att jag absolut inte fick sjunga med i bilradion. Okej, sa jag, och fattade att det var det pinsammaste som kunde hända på hela bilresan, mycket värre än om jag hade kört mot rött eller krockat eller något. Jag var jätteduktig väldigt länge men någon gång på Valhallavägen kände jag Cs ilskna blick från sidan. Ojdå. Knep igen och den här gången höll det till Sveaplan, sen var det dags igen. Även fast jag verkligen försökte vara tyst så gick det inte.

Det är skälet till att jag undviker att använda hörlurar och musikapparater när jag är bland folk. Idag gjorde jag det ändå på tunnelbanan in till stan eftersom jag inte orkade släpa med mig boken. Jag pressar läpparna hårt mot varandra för att hålla musiken på insidan. Istället tar den sig andra vägar ut, jag vickar takten med benet, huvudet får ett eget rörligt liv och ibland så råkar nog läpparna röra sig lite och formulera texten tyst. Det är så svårt!

Jag ser mig om i tunnelbanevagnen och alla andra med hörlurar sitter blick stilla. Hur gör de? Var har de fått sin självbehärskning från? Är det för att de är uppvuxna med musikinstoppade öron eller vad är det?

Nåja, den unga killen snett emot mig log och blinkade åt mig så något gott förde det i alla fall med sig. Och jag avhöll mig från att spela luftgitarr i alla fall. Hade ju kassar i knät....