Sår och sy

När C var fyra år skulle hennes dagis på utflykt. De behövde några extra som följde med så det gjorde jag. Vi åkte båt till en ö och på ön fanns en lekplats med ett jättelikt skepp av trä. Man kunde åka kana nedför skeppets sidor och det gjorde barnen. Men. På ett ställe var det en lucka, ett hål. Där åkte C med bra fart och for rätt ner i hålet. Kanten träffade hennes haka på vägen ner. Jäklar vad hon blödde. Jag satt med henne i famnen och hela jag var blodig. Troligen var jag lite chockad för jag minns att de sa till mig på skarpen att ta bort handen som jag höll över hennes haka för att de skulle kunna sätta på ett plåster.

Båten tillbaks till fastlandet skulle strax avgå och någon sprang ned till den för att be dem vänta. Jag minns att jag tog av mina skor och la i barnvagnen för att kunna springa fortare till båten. Väl ombord somnade C i min famn och en av personalen som följt med gick upp till den som körde båten för att kontakta Cs pappa så att han kunde möta upp på sjukhuset. (ja, det här var innan mobiltelefoner var vanligt).

Vi tog en taxi från kajen till sjukan. Hon fick sy med 3 eller 4 stygn och jag minns fortfarande hur opsykologisk sköterskan var. Trots att jag gång efter annan sa till henne att C inte tyckte om plåster så sa hon glatt: När det är klart får du plåster! om och om igen. C skrek och jag grät.

Eftersom hon var så rädd för plåster så bestämde vi oss för att ta bort stygnen själva. En kväll när hon hade somnat smög vi upp i hennes rum och tog bort plåstret. Hon sov vidare. Mitt x tog en liten sax, klippte bort knutarna på stygnen och drog bort dem med pincett. Jag stod och lyste med ficklampan och torkade hans svett som på den värsta sjukhusfilm! Det gick jättebra att ta bort dem och vi slapp utsätta henne för den traumatiska upplevelsen med plåster en gång till.

Vartefter hon blivit äldre har ärret krupit längre nedåt så nu sitter det under själva hakan och syns bara om man ser efter.