Uppstigning

Vaknade (här skulle jag skriva ubertidigt men hittade inte uet med prickar) tidigt. Kände att det var för tidigt att gå upp men ändå skönt att vakna. Gick upp och kissade och gick och la mig igen och läste en halvtimme. Dumt. Min kropp är van att gå upp och sen vara uppe. Fick kämpa mig ur sängen sakta och försiktigt. Jag märker att jag har en speciell teknik som jag inte tänker på i vanliga fall. Ligger i fosterställning på vänster sida, vänster hand mot madrassen vid låret och höger hand vid axeln. Trycker ifrån med höger hand så jag kommer upp en bit, vilar på vänster armbåge så jag kan få ny vinkel med höger hand för nästa "upptryckning". Samtidigt fäller jag ut benen över sängkanten så de hela tiden är parallella med ryggen och fötterna så småningom når golvet. Sen måste jag ta stöd med händerna mot låren och sakta och försiktigt räta upp kroppen i stående. Ofta tar jag stöd mot soffkanten med ena handen.

Sen fick jag prata och uppmuntra mig själv att låtsas som det var en vanlig morgon och att allt gick så bra så. (för så här illa är det sällan). Hittade en teknik att få på mig morgonrocken utan att lyfta armarna högt. Hasade omkring med myrsteg som så småningom blev längre. Tog stöd mot diskbänken för att kunna fylla på tevatten i kastrullen. Tvingde bort alla onda tankar som, "med den här kroppen kommer du aldrig kunna älska igen" och "om du skulle svimma nu skulle du aldrig komma upp". Fortsatte låtsas att det var bra och trippade ut i hallen, öppnade dörren och myrstegade mig ut i trapphuset för att nå tidningen. Bredde mackor, gjorde te och hävde mig upp på barstolen för att äta och läsa.

Sen var det bra och som vanligt igen. Relativt sett, alltså.

Nu har jag suttit i morgonrock på balkongen och läst en stund, läser Tidsresenärens hustru och den är väldigt bra. Nu ska jag skynda mig att komma i kläderna för att sedan slå på teven och friidrotten. Och ringa och kolla läget med S som hade 40 graders feber igår.