Isvak

Jag känner att jag sakta sjunker ner i det svarta iskalla vattnet. Naglarna skrapar viljelöst mot iskanten men händerna får inte fäste. Fingrarna domnar av kylan och jag tittar på dem som om de inte längre tillhör min kropp. Om jag blundar nu, om jag sover, blir det bra då? Blir vattnet varmt och vilsamt när det böljar över mitt ansikte och blandas med tårar? Blir den vita isvidden mindre smärtsamt ljus sedd genom vatten? Ena handen får lite fäste men kroppsviktens förändring får benen att flyta upp mot isen och jag tappar greppet igen. Jag slutar kämpa emot. Sluter ögonen. Blundande ser jag det röda mönstret pulsera på insidan av ögonlocken.

Jag saknar min familj. Mina barn. Jag saknar någon som bryr sig om just mig. Jag saknar att älska.
Jo, jag vet att det finns de som har det som jag. Som har det värre.

Jag vill ha en kropp som inte gör ont. Jag vill kunna planera och göra saker utan rädsla för att kroppen ska svika mig.
Jo, jag vet att jag ska vara glad för att jag kan gå.

Jag vill inte ha det nya jobb jag kommer bli tvungen att ta. Jag vill inte jobba heltid, vill inte ha min frihet beskuren. Jag vill inte ha lägre lön. Jag vill inte jobba på den platsen.
Jo, jag vet att det finns de som är arbetslösa.

Jag vill inte vara tapper. Jag vill gråta och jag vill bli tröstad.

Jag vill inte längre le.

Resan - Upplevelser

Jag ska inte räkna upp alla upplevelser, de går från små händelser som skrattanfall i bilen till hisnande högtuppiluftenhändelser men några ska jag berätta om.

En barnslig sak som var jätterolig var ett ställe som heter Puzzle world. De hade en labyrint där man skulle ta sig fram till de fyra tornen i hörnen och sen tillbaka till ingången. Vi delade upp oss i två lag och jag var listig och såg till att de sämsta förlorarna (=de med mest vinnarinstinkt) kom i olika lag. På så sätt kunde bara en av dem bli sur. C och jag travade iväg och det tog inte lång stund innan vi hittade det gula tornet. Men sen blev det knepigare. Efter en dryg halvtimme hade vi ett torn kvar och då hade Cs tålamod trutit. Då mötte vi det andra laget som även de letade efter sitt sista torn och hon fick förnyad energi.

De hade även lite olika optiska villor i ett hus, tjejen på bilden är i verkligheten två huvuden kortare än killen!



Vi gick över en hängbro över en flod en dag. Den var öppen så man såg vattnet brusa långt nedanför fötterna. Det syns inte så bra på bilden hur högt det var. Man får titta noga för att ens se hängbron, tror jag. Två av de modigaste tog "linbana" tillbaka. Inte jag med andra ord.



Det finns två skapligt stora glaciärer på sydön. Vid Fox Glacier tog de andra en halvdagstur över den och det hade varit jätteintressant. (Min rygg hindrar den typen av aktiviteter. Också.) Själv tog jag en fika och läste ut boken istället.

En dag på nordön åkte vi till Goat Island. Där finns det gott om fisk i sundet mellan ön och fastlandet och det snorklades för fullt. Många skolklasser var där, tänk att få snorkla på friluftsdagen! Fåglarna var väldigt orädda, de promenerade omkring precis där vi var. Det här var en av de första dagarna och jag tyckte det var så fantastiskt att det var varmt!

Komma ikapp

I lördags kämpade jag för att hålla mig vaken tills kvällen för att komma lite mer i rätt tid. När klockan var sju så började risken bli överhängande för att jag skulle somna stående så då borstade jag tänderna och drog ner persiennerna. Tack och lov ringde mitt x då och då var jag tvungen att hålla mig vaken och berätta om resan. Men klockan åtta somnade jag. Sov som en stock till fem på morgonen då jag var pigg som attan. Hann med så mycket på den förmiddagen att hälften hade kunnat räcka.

Igår somnade jag nio men sov lite mer oroligt. Vaknade flera gånger och visste inte var jag var. Gick upp vid halvsex och tränade innan jobbet. Min kropp har verkligen inte mått bra av att vara träningslös de här veckorna, det är väldigt tydligt att min träning gör nytta.

Idag var det roligt att vara på jobbet. Så många kramar som jag fått idag var det länge sen jag fick. Jag kände att jag varit saknad och det kändes så bra. En kille att hade satt en lapp på min skärm där han önskade mig välkommen tillbaka. Sån't värmer.

Nu hoppas jag att jag är ikapp med både sovning och tidsomställning så jag inte somnar under körövningen om en stund. Var nästan på väg att ställa in, dels för att jag är trött men mest för att jag har ganska ont och det är smärtsamt att åka buss då. Men det är dumt att missa en gång till.

Resan - Naturen

På de tre veckor jag var borta kördes en snabbspolning av årstiderna för mig. I San Fransisco var det vår. När vi var i Auckland var det högsommar, varmt och ofta fuktigt. På sydön var det lite kyligare och en del regn och det kändes en aning av höstvarning. I Singapore var det tropisk sommar. Och så hem till minusgrader, snö och vinter.

Sydöns natur var otroligt vacker och väldigt skiftande. Ibland var det slättmark med kor eller får och bergen bara i fjärran. Ibland var vi högt uppe på ett berg och sedan djupt nere i en ravin. En vägsträcka minns jag särskilt, även fast det regnade den dagen. Det var mellan Wanaka och Haast och vi satt trollbundna. Vägen var smal och vindlande med många vattenfall som sprang ur bergen på alla möjliga och omöjliga ställen. Ibland fick bilen sig en dusch, så nära var de. Ormbunkar stora som träd och jag önskar jag vetat vad alla olika träd hette. Det fanns något som trivdes där det var fuktigt som kallas "cutting grass" med blad så vassa att man fick skärsår om man drog handen över bladen.



Vi stannade ofta och ibland vände vi och körde tillbaka när någon oooat eller aaaat över något natursceneri.

Resan - San Francisco

Första stoppet var i San Francisco i två nätter. Det var skönt att inte ta hela transporten i ett svep. Efter allt trassel i tullen tog vi tunnelbanan till hotellet och sedan skyndade vi oss att hitta en restaurang för middag, allt för att vi inte skulle somna. Där var klockan kväll men för oss tidig morgon. Så halvfem på morgonen sitter vi och äter middag medan ögonlocken är tunga och täcker halva pupillen. Tydligen ser vi likadana ut på ögonen, S och jag, när vi är trötta. Det var otroligt skönt att lägga sig sen, jag somnade utan att hinna släcka lampan ens. Vi sov i 10-12 timmar men sen var vi ikapp med tiden och sömnen och kände oss hur pigga som helst.


Första dagen regnade det men det var inte kallt. Jag fick se det jag hade som målsättning, spårvagn och backe. Vi åkte vanlig buss när det väl kom en som inte var proppfull, till Fisherman's Warf där vi gjorde det man ska som turist där, åt soppa i bröd. Ingen höjdare tyckte jag men så var jag kanske inte tillräckligt hungrig heller. Såg även Golden Gatebron och Alcatraz på avstånd.


Andra dagen sken solen! Det var 18 grader och påskliljorna blommade och jag fick omedelbart vårkänslor. Vi var iväg till Cable Car Museum där, förutom gamla prylar, kablarna från spårvagnarna kommer in och åker ut igen. För er som inte vet det det så rör sig spårvagnarna med hjälp av kablar som ligger nedsänkta i gatorna. Det är själva kablarna som rör sig, spårvagnsföraren greppar tag om den med en "grip" och om han håller hårt så går vagnen i samma hastighet som kablen, släpper han på greppet går den långsammare och släpper han helt så stannar vagnen. Himla fiffigt faktiskt.



Shoppade gjorde jag också, en grapefruktsked... :-)

Resan - Flygandet

Det har blivit många timmar på flygplan.

3 Sthlm - London
12 London - San Francisco
13 San Francisco - Auckland
2 Auckland - Queenstown
1 Nelson - Auckland
4 Auckland - Melbourne
7 Melbourne - Singapore
14 Singapore - London
3 London - Sthlm

(Nilla kan räkna ihop det!)

På långflygningarna är det bättre benutrymme och så har man en egen liten skärm där man kan se på film, spela spel och lyssna på musik. Jag såg bara två filmer, jag tycker det är jobbigt när det är oöversatt. Jag måste koncentrera mig för att förstå vad de säger och ljudnivån på musiken är alltid mycket högre än på talet. Så då fick jag sitta och fippla med volymkontrollen och det tröttnade jag snabbt på. Jag såg iaf "This is it" och en film om Dorian Gray.

Flygbolagen skiljer sig åt när det gäller trevlighet och mat. I särklass trevligaste personalen var British Airways till San Francisco. Vi hade en manlig flygvärdinna som pysslade om oss väldigt mycket. Kom och bjöd på extra vin och stod på knä för mig och lite sådär. Godaste och mesta maten var med Quantas från Melbourne, jag tror vi åt hela tiden! De kom med frukt och dricka och mat i en aldrig sinande ström.

Sen lyckades jag krångla till det för mig när vi skulle genom immigration i San Francisco. Det var en timmes kö till passkontrollen och jag hade ganska ont och S tog hand om min rygga. Eftersom vi är "familj" så hade vi fyllt i ett gemensamt tulldeklareringskort. Men väl framme blev vi skilda åt och där stod jag utan kort. Jag fick en barsk tillsägelse att gå tillbaka och fylla i ett eget. Utan glasögon gick det sådär lagom bra. (glasögonen låg i ryggan som just då befann sig inom landet medan jag stod utanför). Jag lyckades så småningom och var dum nog att glatt säga till killen som tog emot det "hoppas det funkar bättre med dig" varför han genast ansatte mig med Tjugo Frågor.

I Auckland fick jag berätta vad det var för mat jag hade med, det var inga problem. Jag hade även deklarerat att jag hade trä med och han frågade vad det var. - Ett pussel, svarade jag. Då log han.

Sen lyckades jag med konststycket att få 12 rader med personer på ett flygplan att vända sig om samtidigt. Det var när jag skrek för att jag fick en väska i huvudet när någon öppnade utrymmet för handbagage ovanför och den trillande ner, rakt i huvudet på mig. Tur för mig att den var rosa med texten Hello Kitty så att den inte var så tung.

När det är ett så begränsat utrymmme som det är på ett flygplan så blir min toleransnivå lite lägre än i vanliga fall. Jag tycker det kräver mer hänsyn när man är många personer på liten yta. Så de tre som satt bakom oss och började diskutera högljutt precis när de släckte kabinbelysningen för att vi skulle kunna sova, de blev jag irriterade på. Likaså mannen bakom som satt och körde in knäna i min stolsrygg hela tiden. Ungar som gallskriker kan också vara jobbigt men där vet jag ju att det inte kan hjälpas.

Jag lyckades med att sova flera timmar på långflygningarna. Visserligen en väldigt ytlig och avbruten sömn men det var skönt att kunna sova lite. S sa att jag snarkade men det tror jag väl inte!

Hemma!

Någon gång igår eller när det var åkte jag hem. Klockan visade 2255 i Singapore när jag flög och sen var det 14 timmar på planet innan jag landade i London och då blev det morgon där. Vi flög liksom ifrån morgonen hela tiden. Det var mörkt och natt överallt på marken vi flög över och först efter en stund i på Heathrow kom morgonen och ljuset ikapp.

Jag har sovit på planet, svårt att säga hur mycket eftersom sömnen blir så fragmentarisk. Syrran hämtade mig på Arlanda, det var så gulligt hon grät lite när hon såg mig. Vi fikade lite här hemma och pratade. Men orden kommer lite fel ibland märker jag och jag känner mig lite vimmelkantig. Ska göra mitt bästa för att hålla mig uppe till kvällen så jag får rätt tid i kroppen.

Jag har en massa att berätta, skrev lite stödord på planet. Jag kommer inte berätta kronologiskt utan temamässigt, ni får se sen när hjärnan har landat.