Frid & Fröjd

Skickade ytterligare ett sms, denna gång med ett krav att hon skulle höra av sig. När jag lagt mig igår fick jag äntligen svar. Ett milt förebrående sms där det stod "men jag svarade ju på ditt sms och du såg ju att jag loggat in på facebook". (det smset hade jag inte fått) Så hon mår bra. Förstås. Första känslan är lättnad. Andra känslan är dåligt samvete för att jag blev orolig och visade det. Och den där andra känsla skulle jag inte vilja ha och jag skulle vilja förstå varför jag får den.

Måste jag vara så till lags att jag inte ens inför mina barn kan visa någon form av ilska? Jag tror det. Jag är, som jag sagt förut, konflikträdd. För mig är bråk detsamma som att inte älska. Även om jag logiskt vet att det inte är evkvivalent så har det inte fäste i mitt känsloliv. Jag vill inte åsamka andra dåligt samvete och därför håller jag inne med det som kan tolkas som förebråelser för att de inte har uppfyllt sitt åtagande gentemot mig. Knepigt.

Men sanningen är att jag oftast inte är orolig. Men frågan är vad det beror på. Beror det på ovanstående eller beror det på att jag försöker vara förnuftig. Det finns händelser och beslut i min ungdom som påverkat det också.

När jag var i tjugoåren var jag tillsammans med en kille som hette Peter. Jag minns inte hur vi träffades, troligen var vi supportrar till samma lag och umgicks perifiert i samma kretsar. Han hade mörkt hår och bruna ögon och var tunn i kroppen. Han bodde bara ett stenkast från mig på söder. Jag hade aldrig träffat hans mamma men vet att han sagt att hon var glad att han träffat mig så han fick lite ordning i sitt liv och kom på rätt spår igen.

En dag ett par veckor före min tjugoårsdag skulle vi träffas. Han kom inte, han hörde inte av sig. Jag var förbannad. Han svarade inte i telefon. Jag minns inte hur jag fick reda på det, men han dog den dan. Han körde truck på sitt jobb, den välte och han blev krossad av störtbågen. Det jag minns var att jag bestämde mig för att aldrig vara arg på någon innan jag visste skälet till deras beteende.

Jobbigt

Efter det där meddelandet att C skulle hoppa snart som jag läste i lördagskväll hörde jag ingenting. Var uppe till 2. Ingenting. Loggade in på morgonen. Ingenting. Skickade 2 sms. Inget svar.

Mitt på dan hade hennes kille skrivit på hennes facebook och då frågade jag honom om han visste om hon hoppat. Och han svarade: she seems to have hurt her back doing it. Maybe it is just a strained muscle and a bit of rest will fix it..

Provade att ringa hennes mobil i morse (kväll hos dem), kom till mobilsvar.

Sen har hon själv skrivit att hon är "alive".

Så jag undrar verkligen hur hon mår.

Jag är arg, samtidigt som jag också vet hur det kan vara. Ingen dator, ingen täckning, ingen tid. Och jag är ju så långt borta ur medvetandet, jag vet att det funkar så. Men jobbigt är det. Särskilt som jag sällan är orolig av mig.

Och "toe tag" som hon skrivit om gissar jag är en såndär namnlapp man sätter om stortån på lik.

Ska försöka ringa igen om ett par timmar när det är morgon där.

50% mindre nervös

Det gick jättebra, han sprang på under fyra timmar! Rådbråkad efteråt förstås men inget som inte går över. Svärmor och jag hade jättekul, hon hade egentligen bara tänkt se när han sprang förbi på första varvet men blev kvar. Vi applåderade och hejade så vi var alldeles trötta i händerna. Men det kanske man inte ska klaga på när folk sprungit över fyra mil. Perfekt löparväder, runt 20 grader och växlande molnighet. Bra väder att vara publik i också.

Jag hade hoppats att Cs bungy jump skulle vara klart men när jag loggade in på ansiktsboken så såg jag följande, skrivet för en timme sen. is in the bungy shop now, waiting to go.. Still not too nervous :o But we did fill in a toe tag. Toe tag, jo jag tackar jag! Jag tror det är en dryg halvtimmes färd till själva platsen och sen vet man ju inte hur länge det dröjer innan just hon får hoppa. Känns nästan som jag vill vara vaken tills hon hör av sig igen. Om hon nu gör det, man vet aldrig med henne.

Och jag kan inte applicera min gamla ramsa för att lugna mig. "Antingen ringer de från sjukhuset eller så ringer polisen på dörren, ingen idé att vara orolig för något du inte kan påverka".

Äh, det går nog bra. Jag är inte jätteorolig egentligen. Bara lite.

Lite nervös

Det här med barna. De kan göra en lite nervös. S ska springa Sthlm Marathon idag och dryga fyra mil på hårt underlag i sol kan var tufft. Han har tränat och har kapacitet att klara det. Det jag är nervös över är dels om han skulle få solsting eller skada sig eller något. Men allra mest om han skulle bryta för då skulle han må obra själv. Och den där vibrerande mamma-barn-tråden finns där.

Sen är jag nervös för C. Hon är på Nya Zealands sydö och ska hoppa bungy-jump, 134 meter. Jag vet inte exakt när, bara att det är i helgen. Och den tråden vibrerar den med.

Det känns lite ovant, jag är sällan orolig för mina ungar.

Nu ska jag göra mig i ordning, packa en rygga och ge mig in mot stan. Ska möta svärmor vid tunnelbanan, det är första gången hon ser Sthlm Marathon.

Extern hårddisk

Äntligen köpte jag en extern hårddisk för att spara bilder och texter på. Det vore ju förfärligt om den här datorn skulle packa ihop och jag blev av med allt. Jag hade tur, den jag spanat in mig på hade helt plötsligt extrapris och då slog jag till. Den är oerhört stor, 1 terabyte. Men mina bilder som jag tycker är jättemånga, fyllde bara ett blyertstreck på cirkeln som illustrerar hur mycket man använt. Då lär den räcka ett tag. Har exporterat bloggen också så den finns som kopia där. Dessvärre verkade inte bilderna som hör till inläggen komma med och alla kommentarer kom för sig men det kan jag väl leva med.

Annars är jag rätt låg fortfarande. Vet inte om veckans genomlidna, men lindriga, förkylning har sugit lite must ur mig. Eller om det är våren. Eller att jag känner mig ensam. Eller att det känns som alla har annat för sig än att blogga. Eller nåt.

En intensiv helg väntar. Studentuppvaktning i morrn och på lördag ska S springa maran och då ska jag dit och titta och kanske serva med dryck. På söndag är det nationaldagen och kanske tar jag mig till den lokala "festplatsen". Funderar på att be syrran komma över så kan vi picknicka. Men bara om det är fint väder.

Ljus

Jag tycker om ljus. Ljuset i den här lägenheten var det första jag föll för när jag stod i hallen första gången. Tar jag ett kliv in så ser jag ljuset falla in från tre fönster och två vädersträck. Jag kan fortfarande stanna till på just den platsen och bara se ljuset och njuta.

Jag har persienner och eftersom jag åt ena hållet har ett hus så fäller jag dem. Men vinklade så att det inte går att se in men så att ljuset ändå får sina springor. Jag tycker om att titta i taket när bilarnas strålkastare får randmönstret att vandra över väggar och tak. Jag tror det är en trygghetskänsla från barndomen. Jag tror det var så i mitt tak hemma även om jag logiskt inte får ihop det med var vägen var och om vi ens hade persienner.

Idag när jag gick från jobbet stannade jag utanför för att se ljuset som så starkt sken genom en bergenias blad att det nästan blev självlysande.

Och jag älskar sommarhimlen om kvällen. Så blekt blå. Ljusblå. Och husen som framåt midnatt tappar sin färg och bildar siluetter. Då vill jag vara vaken och se himlen hela natten. Se hur det urvattnade får glöd av morgonen och solen.

Trist

Nu blev det sådär tråkigt igen. Trollet har gått in eller ut ur sin skog eller var hon nu är. Mofs har försvunnit någonstans i landets utmarker. Och nu senast har Nilla aviserat sin kommande frånvaro. Det är tråkigt. Det hjälps inte att det fortfarande finns många andra jag tycker om och vill läsa, jag tycker ändå inte om när människor försvinner för mig. Det känns så förgängligt. Jag vill ha långsiktighet. Jag tycker om det välbekantas trygghet. Jag tycker om att le igenkännande. Jag kan känna att det inte är någon idé att tycka om, alla går sin väg ändå och lämnar mig kvar. Jag krymper. Fingrarna stumnar och det känns meningslöst att dela tankar. Det känns som att jag måste vara ytlig och det vill jag inte. Nä, just nu känns det inte alls bra. Jag får fly. Den enda flykt som är tillgänglig är böckernas värld, så dit flyr jag. Begraver mig i ett slott på 1500-talet. Gråter andras tårar över en död kung.