Skickade ytterligare ett sms, denna gång med ett krav att hon skulle höra av sig. När jag lagt mig igår fick jag äntligen svar. Ett milt förebrående sms där det stod "men jag svarade ju på ditt sms och du såg ju att jag loggat in på facebook". (det smset hade jag inte fått) Så hon mår bra. Förstås. Första känslan är lättnad. Andra känslan är dåligt samvete för att jag blev orolig och visade det. Och den där andra känsla skulle jag inte vilja ha och jag skulle vilja förstå varför jag får den.
Måste jag vara så till lags att jag inte ens inför mina barn kan visa någon form av ilska? Jag tror det. Jag är, som jag sagt förut, konflikträdd. För mig är bråk detsamma som att inte älska. Även om jag logiskt vet att det inte är evkvivalent så har det inte fäste i mitt känsloliv. Jag vill inte åsamka andra dåligt samvete och därför håller jag inne med det som kan tolkas som förebråelser för att de inte har uppfyllt sitt åtagande gentemot mig. Knepigt.
Men sanningen är att jag oftast inte är orolig. Men frågan är vad det beror på. Beror det på ovanstående eller beror det på att jag försöker vara förnuftig. Det finns händelser och beslut i min ungdom som påverkat det också.
När jag var i tjugoåren var jag tillsammans med en kille som hette Peter. Jag minns inte hur vi träffades, troligen var vi supportrar till samma lag och umgicks perifiert i samma kretsar. Han hade mörkt hår och bruna ögon och var tunn i kroppen. Han bodde bara ett stenkast från mig på söder. Jag hade aldrig träffat hans mamma men vet att han sagt att hon var glad att han träffat mig så han fick lite ordning i sitt liv och kom på rätt spår igen.
En dag ett par veckor före min tjugoårsdag skulle vi träffas. Han kom inte, han hörde inte av sig. Jag var förbannad. Han svarade inte i telefon. Jag minns inte hur jag fick reda på det, men han dog den dan. Han körde truck på sitt jobb, den välte och han blev krossad av störtbågen. Det jag minns var att jag bestämde mig för att aldrig vara arg på någon innan jag visste skälet till deras beteende.
Måste jag vara så till lags att jag inte ens inför mina barn kan visa någon form av ilska? Jag tror det. Jag är, som jag sagt förut, konflikträdd. För mig är bråk detsamma som att inte älska. Även om jag logiskt vet att det inte är evkvivalent så har det inte fäste i mitt känsloliv. Jag vill inte åsamka andra dåligt samvete och därför håller jag inne med det som kan tolkas som förebråelser för att de inte har uppfyllt sitt åtagande gentemot mig. Knepigt.
Men sanningen är att jag oftast inte är orolig. Men frågan är vad det beror på. Beror det på ovanstående eller beror det på att jag försöker vara förnuftig. Det finns händelser och beslut i min ungdom som påverkat det också.
När jag var i tjugoåren var jag tillsammans med en kille som hette Peter. Jag minns inte hur vi träffades, troligen var vi supportrar till samma lag och umgicks perifiert i samma kretsar. Han hade mörkt hår och bruna ögon och var tunn i kroppen. Han bodde bara ett stenkast från mig på söder. Jag hade aldrig träffat hans mamma men vet att han sagt att hon var glad att han träffat mig så han fick lite ordning i sitt liv och kom på rätt spår igen.
En dag ett par veckor före min tjugoårsdag skulle vi träffas. Han kom inte, han hörde inte av sig. Jag var förbannad. Han svarade inte i telefon. Jag minns inte hur jag fick reda på det, men han dog den dan. Han körde truck på sitt jobb, den välte och han blev krossad av störtbågen. Det jag minns var att jag bestämde mig för att aldrig vara arg på någon innan jag visste skälet till deras beteende.
Ja men där har du ju svaret på din egen fråga.
SvaraRaderaEtt sk "defining moment" där du tog ett beslut som du sedan har levt efter (säkert färgat av vem du var innan det då du säkert också ogillade bråk).
Hur ändrar man det?
Man blir rättmätigt arg, känner dåligt samvete, men ber INTE om ursäkt...
Ursäkten spär bara på att det är "fel" av dig att bli arg och orolig.
Det är det inte, det är mänskligt.
Skönt att det gick bra för C! Såklart att det skulle göra det. Men det där med att inte visa sig arg eller besviken tror inte jag är så bra. Inte för att jag gillar att bråka men man måste säga ifrån när man känner sig kränkt eller blir orättvist behandlad och så vidare. Det kanske du kan öva upp? Men att inte förebrå någon i förväg är ju helt klart en bra strategi. Voff!
SvaraRaderaBra kommentarer, tack. Jag ska tänka lite.
SvaraRaderaMen jag kan nog tycka att det är en väldigt bra egenskap att inte bli arg på någon förrän man vet varför. Ilska känner jag dock (även om den till mesta del riktas inåt) och jag undrar om jag inte hade varit arg ändå om det var jag i händelsen med Peter. Inte ilska riktad mot honom som person men ilska mot att det överhuvudtaget hände.
SvaraRaderaJag är också konflikträdd och håller inne med många saker pga det. Jag är också enormt konfrontationsrädd och skulle kunna erkänna vad som helst som jag är oskyldig till i en sån situation.
När du skriver att du inte vill ge andra dåligt samvete för att de inte uppfyllt sina åtagande gentemot dig, finns där då en tanke som säger att du inte är värd det? Om inte i en tanke, kanske i en känsla?
Mea: Sista stycket, jo visst är det så. Mycket bottnar i det.
SvaraRaderaPå jobbet berättade chefen samma sorts historia. Han var rektor för en skola med ganska många invandrare. En dag verkade flera kilo ryggbiff vara stulet och han blev skitarg. Han gick i klassrum efter klassrum och beordrade tjuven att erkänna direkt. Plötsligt bröt en kvinna ihop totalt. Det visade sig att just denna typ av omotiverat nedslag från överheten var just det hon flytt från. Chefen utlöste alltså posttraumatisk stress hos henne. Det visade sig sedan att köttleverantören missat beställningen - inget stulet alltså. Så visst är det bra att räkna till typ 10 ibland..
SvaraRaderaSedan handlar det ju om att stå för den man är och våga visa sin sårbarhet och oro för barnen. Det är en balansgång som alltid :)
En sån sorglig händelse. Det där med Peter. Tänk hur livet är ändå. Rätt vad det är så är det plötsligt över. Eller på ett helt annat sätt. Aldrig mer sej likt. När det gäller att vara ilsken så har jag varit mästare på det, både inåt och utåt. Inte alls lika ofta som jag är arg nu för tiden. För mej tror jag att det är viktigt att jag får känna det jag känner utan att behöva agera på det. Att tränga undan ilska funkar inte så bra för mej har jag märkt. Att däremot vända och vrida på den och hämta kraft ur den funkar. Att studera den och fundera på vad den kommer sej av. Det gillar jag. Även om det är tröttsamt mellan varven att loopa med mej själv.
SvaraRaderaJag fick dåligt samvete för att jag ställde krav i min förra relation. Jag inbillade mej att de var orimliga. Att jag överdrev. Att det var fel att ha dem. Nu när jag tänker på dem så känns de hur rimliga som helst, nästan lite lama.