Gym

Min sjukgymnast har klippt navelsträngen. Han har kastat ut mig. Han har milt puffat mig i en annan riktning. Han har tvingat mig att göra något jag avskyr. Något jag alltid undvikit, något jag inte passar för, något jag inte passar i, något jag verkligen inte vill. Men jag måste. Så enkelt är det. Och så svårt. Jag måste gå till ett gym. Dessa förhatliga ställen där friska, vältränade, självsäkra och vackra personer i dyra märkesträningskläder kommer kasta föraktfulla blickar på mig. Som kommer le försmädligt när jag sakta gör ynkliga saker med lätta vikter i lånade träningsoverallsbyxor och vanlig t-shirt. De kommer med en väl avvägd gest torka en perfekt formad svettdroppe från tinningen medan jag stönande försöker hålla ut i mer än 90 sekunder på cykeln och svettas i nacken. Så känns det. Logiskt sett är troligen verkligheten en annan, men det är så här jag känner.

Första steget är taget. Jag gick in, pratade med personen i receptionen, satte blå plasttossor över skorna och gick in. Det var fullt med speglar. Varför? För att de vackra ska se sina svettdroppar och inte bara känna dem? Jag hatar speglar. Verkligen hatar. Jag stålsatte mig och prasslade förbi dem som snabbt, snabbt cyklade, rodde, sprang och vad de nu gjorde på de svarta maskinerna innanför ingången. Jag tittade inte så noga. Om jag inte ser dem så ser de inte mig. Jag ansträngde mig för att försöka förstå om det fanns apparater som jag kan använda för just de rörelser som jag måste göra. Tvingade mig att stå still och titta och inte bara rusa förbi och lura mig själv att jag förstått vad jag såg. Jag kände mig som ett ufo. Troligen konstaterade de andra, om de ens såg mig, att "där går en tant". Sen var det inte mer med det. Ändå känner jag mig så utsatt och så obekväm. Men jag gick runt ändå. Det skulle kunna funka, jag kanske kan gå dit. Jag måste gå dit. Jag tog i alla fall steget över tröskeln.

Andra bloggare

Som vanligt blir jag påverkad av vad jag läser och eftersom jag nu läser andras bloggar så tänker jag på personerna bakom. Det är intressant att på det här sättet bilda sig en uppfattning om vilka de är, hur de lever och vad de tycker om. Saker de berättar påverkar ibland mitt sätt att se. Som idag.

Staffan, och vilka fler det nu är, kommer ha en temadag och fotografera Dörrdetaljer som de kommer visa på sina respektive bloggar den 2a maj. Därför har jag försökt öppna mina ögon för sådana och tog några misslyckade bilder på ett vacker fönster i en grön dörr. (jag skulle såklart använt blixt, nu blev dörren för mörk eftersom det var ljust utanför fönstret). När jag idag klev av tunnelbanan vid Kungsträdgården stod en dam och fotograferade portklappen på den jättestora gamla porten vid rulltrappan. Genast tänkte jag "vem av bloggarna är det?" Precis som om en icke-bloggare inte kunde få fotografera en dörrdetalj. Jag tog ett par bilder jag med och hon berättade för mig att porten kommer från slottet Makalös som brann 1825. Jag gillar när folk berättar sån't de vet.

På vägen mot Skeppsholmen hördes vaktparaden på avstånd, de marscherade på andra sidan vattnet. Och då log jag för mig själv när jag såg alla som med kameran i högsta hugg intog diverse olika fotoställningar.

Jag såg äntligen fotoutställningen på Moderna museet som jag varit på väg till ett tag. Fick sällskap av min förstfödde och hans flickvän, det var trevligt. Vi tänkte fika på Café Blom efteråt men tillströmningen av folk dit hade nog varit över förväntan för det mesta var slut, så även personalen. Vi fick hitta ett annat fik.

Litet eldprov

För fem år sen gick jag för sista gången ut genom dörren på radhuset vi byggde tillsammans och ikväll ska jag dit igen. Bokcirkeln jag är med i har träff där. Jag har bestämt mig för att det ska gå bra även fast det känns märkligt och lite sorgligt att gå dit. Det känns som mycket av mitt liv och mina tankar finns inom de där väggarna. Lycka och olycka. Skratt och gråt. De där väggarna som utifrån består av panelbrädor, spikläkt, 9mm gips, reglar, isolering, 13mm gips, en oherrans massa spackel och tapeter. Men det har gått fem år, andras liv finns där nu och ett liv har fötts på köksgolvet (betongplatta, golvspånskiva, lumppapp, plastmatta).

Jag tycker en del bostäder har själ. Det finns något gott i väggarna. Första gången jag gick in i lägenheten jag bor i nu så kändes det bra. Ljuset från tre håll, barköket, det gamla trägolvet och takhöjden gjorde såklart sitt till. Men det är mer än känsla än något rationellt. Här trivs jag. Här är det gott.

Jag vann!

Ett jättestort påskägg vann jag! Man skulle gissa hur mycket det vägde, 3,5 kg var det. Och berätta var man skulle gömma det. Jag tyckte att under blusen så jag såg gravid ut var ett bra ställe. Och på det fick jag ett helt himla jättepåskägg! Hade det med mig till tandläkaren som jag var hos på eftermiddagen, hon bara skrattade hon.

Förresten så älskar jag min tandläkare. Och min frissa. Väldigt viktiga personer, var och en på sitt sätt. Man är lite utlämnad till båda två det kanske är därför det är så betydelsefullt att man har stort förtroende för dem och det i sig skapar det där bandet.

Låttitelsvar

Välj en artist och svara på frågorna med låttitlar. Det gjorde jag.

Pick Your Artist: Queen
Are you male or female: Sweet Lady
Describe yourself: A Kind of Magic
How do you feel about yourself: Somebody to Love
Describe where you currently live: Now I'm Here
If you could go anywhere, where would you go: Brighton Rock
Your favorite form of transportation: Bicycle Race
Your best friend is: Bring Back That Leroy Brown
Favorite time of day: Lazing on a Sunday Afternoon
If your life was a tv show, what would it be called?: Fight from the Inside
What is life to you: Play the Game
What is the best advice you have to give: Let Me Entertain You
If you could change your name, what would it be: Lily of the Valley
Your favorite food is: I Want It All
Thought for the Day: Life Is Real
How I would like to die: Sheer Heart Attac
My motto: Don't Stop Me Now

Susan Boyle

Titta på det här!

Susan Boyle - Britains Got Talent 2009

Jag har sett den flera gånger och jag gråter av glädje varje gång. Tänk så lätt det är att döma efter vad man ser och tänk så otroligt fel man kan ha!

Bekräftelse

Jag är inte en så stark person att jag kan leva utan att bli sedd och utan att få bekräftelse. Det kanske ingen är, vad vet jag. Men jag märker själv hur bra jag mår inuti när jag får det. Den senaste tiden har det varit tunnsått med sådant. Mitt jobb har förändrats och jag känner mig inte alls lika smart, kunnig och pedagogiskt trevlig som jag gjort tidigare och alltså får jag ingen bekräftelse där. Det är knappt jag är sedd ens. Har varit lite låg och inte umgåtts så mycket med folk privat och absolut inte flirtat med någon. Det är ju annars en bra källa till att bli bekräftad.

Två händelser igår har dock fått den där goda känslan av att "jag är nog inte så tokig i alla fall" att gro inombords. När jag parkerade mötte jag en man som jag pratade med en del förra sommaren och han sa "jag har tänkt lite på dig, eller mycket, rättare sagt". Det kändes gott. Sedan träffade jag ett gäng gamla grannar och när jag känner deras oreserverade omtyck och min tillhörighet till dem så känns det ändå bättre. Jag ska vårda den där värmen runt hjärtat nu.

Ord

Det är intressant hur ord förändrar sig och ibland förstår jag inte varför. Att onomapoetiska ord förändras är förståeligt. En ringklocka på dörren numera låter oftast pling-plong varför barnen numera plingar på hos en kompis, inte ringer på som jag gjorde. Att skjuta någon när jag var liten illustrerades med ett pang. Nu är det ljuddämpare och grejer så nu låter det ptschiiooo.

Men varför blev skärt till rosa?
Varför säger vi lila nu och inte violett?
Och är inte brandgul ett mycket visuellare ord än orange?

Staffans lucka

Jag läste Staffans fundering och kunde inte motstå att berätta om luckan. Så här var det:

I affären arbetade en underskön flicka. Hon hade flätor tjocka som en mans underarm och de nådde henne långt nedanför midjan. Håret hade färg som vass en tidig höstmorgon och ögonen var inte bara blå, de var kornblå och längst in lurade en glimt som det bara var några få förunnat att se.

En av dessa var Eskil, en springpojke som ofta kom till affären, ärende eller ej. Hans hår var mörkt och lockigt, han skylldes ibland för att vara av tattarblod. Han var djupt förälskad i flickan men vågade sällan tilltala henne. Hans mod var av en annan karaktär för han hade beslutat sig för att henne skulle han ha och inget skulle hindra honom.

Affären ägdes av en Madam Linderot och hon förstod fuller väl hur det stod till med Eskil. Hon hade sett hans blickar och hon hade även sett flickans sätt att slänga med flätorna och stryka med händerna över förklädet när Eskil var därinne. Hans kärlek var besvarad.

Flickan var dock tilltänkt för en annan, en gråsprängd man med många levda år bakom sig och inte så många framför sig. Madam ogillade starkt detta resonemangsparti.

Den Gråe kom till affären vid stängningsdags och följde den motvilliga flickan hem till hennes port. Han var alltid lika rädd att hon skulle kasta blickar på någon ung pojke eller ändå värre, rymma med någon. Varje morgon och varje kväll var det samma ritual, han mötte vid porten och följde henne till affären. Mötte vid affären och följde till porten.

Till slut fick Madam nog av att se flickan så frihetsberövad och passade Eskil en morgon utanför affären. De sågs viskande stå vid hörnet en lång stund, Madam pratade livligt och Eskil nickade eftertänksamt.

Dagen därpå när den Gråe kom för att hämta flickan stannade han plötsligt till vänd mot skyltfönstret. Han tog sig åt hjärtat och föll till marken med ett skri. En poliskonstapel var bara två tvärgator bort och kom skyndande. Den gråe var död. Lika grå i döden som i livet och lika grå som stenbeläggningen han låg på.

När mörkret föll och innan lykttändaren kom öppnade Madam luckan under skyltfönstret med en av nycklarna hon hade på sin nyckelknippa. Eskil krånglade sig ut och efter sig drog han ett stort knyte. Flickan gick nedför trappan vid affären och Eskil tog hennes hand och i skydd av mörkret ilade de mot stadsmuren, friheten och kärleken.

Och så levde de lyckliga i alla sina dar!

Jag pratar med dig!

I denna värld där folk går omkring och till synes pratar för sig själva i sina osynliga mobiler är det kanske inte så konstigt att det här händer.

Jag hade en kvart över innan jag skulle vara hos tandläkaren och tog en promenad i området som hon flyttat till, har aldrig varit där förut. Gick förbi ett fik som såg inbjudande ut med stolar utanför och tänkte, hit kan jag gå när jag är klar. Två män kom just därifrån och jag log mot dem och frågade om kaffet där var gott. Ingen av dem svarade. Trist, tänkte jag och muttrade ett "nähää" för mig själv. Då säger den ena "Jaha! Pratade du med oss!"


När jag senare satt där och gonade mig i solen hörde jag någon som spelade sax från ett öppet fönster. Trodde jag. Men ljudet blev starkare och jag ser en man, med saxfodralet prydligt på ryggen, komma gående från tvärbanans hållplats och spelar. Helt obekymrad går han gatan fram och trudeluttar för sig själv. Helt underbart! Några barn fångar in honom och jag hör att han byter melodi till till "skvallerbytta bing bång".

Jag tror bestämt det är vår!

Om deckare

Jag har ett tveeggat förhållande till deckare. Jag brukar säga att jag inte gillar dem. Fast det är en sanning med modifikation för det beror på vilken sorts deckare det är.

Det jag inte tycker om är när någon mördas i kapitel ett, jag får följa utredningen, ledtrådar och misstankar på de följande sidorna och jag försöker lista ut vem mördaren är. Vi är på samma nivå, huvudpersonen och jag. Så långt är allt gott och väl. Men sen, på sidan 384, så kommer det fram en ledtråd som ikullkastar alla teorier och mördaren är någon helt annan. Och det här har huvudpersonen vetat om men inte jag. Då är det inte roligt längre. Jag står där med lång näsa och känner mig korkad.

En deckare jag tycker om är en som låter mig som läsare vara den intelligenta. Den som före huvudpersonen förstår och lägger pusselbitarna på plats. Men det måste ske med skicklighet och det får inte vara uppenbart, huvudpersonen måste fortfarande vara smart annars är inte min intelligens värd så mycket. Det är då det blir spännande, när jag nästan pratar med huvudpersonen för att få denne att se det jag ser. Så skapar man ett förhållande till läsaren. Då tycker jag om.

Barskåpsinventering

Inventeringen av syrrans barskåp är klar. Det var 31 flaskor, 3 fler än förra gången jag räknade. Hon reser mer än dricker, det är uppenbart. Jag försökte hjälpa till med balansen men lyckades inte decimera antalet flaskor jag bara reducerade innehållet.

Kyrkklockor

Nu är jag okunnig. Varför ringer kyrklockorna nu, halvett mitt i natten? Är det ofärd? Krig? Kris? Har såklart med påsken att göra, men vad?

Annars tycker jag om dem, gillar den dova klangen, högtidligheten i ljudet. Tidlöst och tidmätt.

Gåbortspresent

Nu har jag gjort iordning några blommor till syrrans balkong, jag tycker det blev fint. Lite bönmalning och en kopp kaffe är det nog dags för nu, det är så skönt på balkongen!

Bara ben

Det blev en barbent dag! Ack så ljuvligt att slippa strumpor. Fast jag fick sandpappra bort vinterpälsen först, jag har hört talas om att det är osexigt med små hårstrån på benen. Och det vill jag ju inte riskera att vara. Nu är skånkarna hårfria, sammetslena och vinterbleka.

Planterade mina penseer och pysslade runt på balkongen i solskenet. Jag måste passa på innan 2 för då försvinner solen bakom husgaveln. Undrar om det kommer komma blad på rankorna från rådhusvinet jag satte förra sommaren? Eller om den liksom börjar om. Klätterhortensian är på gång i alla fall. Fast den är jag lite trött på, den trivs inte tror jag för den växer inget. Den bara är.

Handlingsplan inför påsken

Det blir några lediga dagar från jobbet. Om jag i förväg tänker ut vissa saker att göra så kanske jag gör dem också? Det kanske hindrar mig från att sjunka ner i overksamhet och letargi där jag inte får något alls gjort. Det gäller att hålla ångan uppe, liksom.

Fyra dagar. Lördagen blir enkel, då ska jag till syrran på tidig middag. Ska räkna hur många flaskor hon har i sitt barskåp, förra gången var det 28 tror jag.

Tre dagar till.
Det är en utställning med bilder av Andreas Gursky på Moderna Museet som jag vill se.
Två dagar.

Plantera penseer i den ena balkonglådan. Mäta ska jag försöka göra också. Kan ju inte tänka på att byta köksluckor om jag inte ens vet måtten på dem. Skulle behöva sy något mjukt att ha fötterna på till barstolarna. Har både skumgummi och tyg, saknar bara idén om hur jag ska göra.

En dag till.

Det blir säkert fint väder någon av dagarna. Då ska jag förstås göra något utomhus. Promenera eller så.

Sådärja, den blir nog bra den här påsken.

Gräs

Jag har klippt gräset på balkongen. Nu trodde du att jag har en gräsmatta där va? Det skulle jag verkligen vilja ha men jag tror inte grannen under skulle bli så förtjust när jag vattnar den. Istället har jag gräs i en kruka. Eller två förresten. Det blir en meter högt och vajar fint i vinden med sina vippor. Sorten jag har heter randgräs och har vita ränder. Ett riktigt Hammarbygräs. Ett tag funderade jag på att så vanligt gräs i en låg låda. Då kunde jag ha fötterna där och ha gräs mellan tårna när jag sitter på balkongen.

Blogglinje

Jag känner mig fortfarande som en rookie i bloggvärlden och vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Vilken av mina sidor ska jag visa och kan jag ens bestämma vad det är jag visar? Innan jag började här så läste jag inga bloggar alls. Blev närmast irriterad när det alltid dök upp såna när jag sökte på ett ord. Nu läser jag bloggar och förundras över hur mycket som är riktigt bra.

Men det finns så många olika sorter och när jag ser dem vill jag också vara just som de. Det finns de som tar superbra bilder. De som skriver intressant. Ibland kombinerat. De som är humoristiska. De som har har ett intresse och berättar om det. De som är filosofiska och tänkande. De som skriver kort. De som skriver långt. De som har ett livsöde att berätta om. De som är väldigt personliga och utlämnande. De som har en massa åsikter.

Skriver jag verkligen för min egen skull? Jag tror inte det, jag tror jag skriver för att bli läst. Annars hade jag lika gärna kunna haft ett word-dokument. Och när jag tänker så får jag en släng av prestationsångest av sorten "varför ska jag göra det här när andra gör det så mycket bättre". Och så funderar jag igen på om jag ska ha ett tema, vara rolig, skriva djupsinnigheter eller svårsinnigheter.

Äh, jag fortsätter väl att vara mig själv bara. Något kanske utkristalliserar sig.

Längtan

Mina fingrar vill känna kallt fuktig jord och bli narigt röda
Huden längtar efter sol
Läpparna vill söka den först utslagna blommans beröring
Håret vill bli omrufsat av en vind och vara i vägen
Mitt luktsinne vill fyllas av jordlukt, torrt damm och fjolårslövsdoft
Ögonen vill fara över det gråbruna och söka grönt
Knäna vill ha röda små märken efter stenar
Mitt hela jag längtar efter den trädgård där jag kan göra det
Den trädgård jag kan kalla min

Jag lånar dofter på allmän plats
Jag stjäl förstulet beröringen när ingen ser
Jag vänder huvudet fort och framkallar vindens like
Jag ser andras trädgårdar
Men mina händer förblir ojordiga
Meningslösa

Namn på bilar

Läste på Tjuvlyssnat och kom att tänka på att när jag var liten hade vi personnamn på våra bilar. Mamma fick en svart Ford av sin bror på sin födelsdag. Då hade Aron namnsdag så bilen fick heta det. Vi använde verkligen namnet också. ” Kan du vara snäll och gå ut till Aron och hämta gummistövlarna?”.

Den röda Volvo PV 544 som vi hade sen hette Salomon. Och efter det blev det en tjej, Amalia, som var tvåfärgad i blekgult och blekgrönt. Opel Olympia Rekord.

Den där traditionen ligger för fäfot, jag kanske ska kolla upp vad det var för namnsdag när jag köpte min nuvarande och börja kalla den för det namnet.

Parkeringsplatsfynd

Det verkar ha gått vilt till på parkeringen. Någon har gått hem i strumplästen.

Bilbesiktning

Imorrn är det dags igen. Har just konstaterat att backljuset inte funkar, får fixa det imorrn. Den här gången ska jag skärpa till mig lite medan jag väntar så det inte blir som förra året.

Där jag besiktigar är det en stor gårdsplan där bilarna står i två långa led med fronterna mot de stora portarna. Det är en gigantisk ljustavla där registreringsnumret och vilken port man ska köra in i kommer upp. Det är en saftblandare som pulserar orange ljus och det är en ljudsignal. Gott. Jag öppnar fönstret lite för att höra bra, tar fram boken och läser medan jag väntar på min tur. Tittar upp när jag hör signalen för att se om jag ska in. Det ska jag inte. Väntar en stund. Tittar upp. Inte min tur. Läser vidare.

Så ser jag en kille i blå kläder komma gående tvärs över planen. Jag följer honom med blicken. Han går mot min bil. När han kommer fram säger han milt genom fönstret "Har du lust att köra in i port 8 eller är boken jättespännande och du vill du sitta här och läsa till kvällen?"

Undrar om jag ska lämna boken hemma imorrn?