Gym

Min sjukgymnast har klippt navelsträngen. Han har kastat ut mig. Han har milt puffat mig i en annan riktning. Han har tvingat mig att göra något jag avskyr. Något jag alltid undvikit, något jag inte passar för, något jag inte passar i, något jag verkligen inte vill. Men jag måste. Så enkelt är det. Och så svårt. Jag måste gå till ett gym. Dessa förhatliga ställen där friska, vältränade, självsäkra och vackra personer i dyra märkesträningskläder kommer kasta föraktfulla blickar på mig. Som kommer le försmädligt när jag sakta gör ynkliga saker med lätta vikter i lånade träningsoverallsbyxor och vanlig t-shirt. De kommer med en väl avvägd gest torka en perfekt formad svettdroppe från tinningen medan jag stönande försöker hålla ut i mer än 90 sekunder på cykeln och svettas i nacken. Så känns det. Logiskt sett är troligen verkligheten en annan, men det är så här jag känner.

Första steget är taget. Jag gick in, pratade med personen i receptionen, satte blå plasttossor över skorna och gick in. Det var fullt med speglar. Varför? För att de vackra ska se sina svettdroppar och inte bara känna dem? Jag hatar speglar. Verkligen hatar. Jag stålsatte mig och prasslade förbi dem som snabbt, snabbt cyklade, rodde, sprang och vad de nu gjorde på de svarta maskinerna innanför ingången. Jag tittade inte så noga. Om jag inte ser dem så ser de inte mig. Jag ansträngde mig för att försöka förstå om det fanns apparater som jag kan använda för just de rörelser som jag måste göra. Tvingade mig att stå still och titta och inte bara rusa förbi och lura mig själv att jag förstått vad jag såg. Jag kände mig som ett ufo. Troligen konstaterade de andra, om de ens såg mig, att "där går en tant". Sen var det inte mer med det. Ändå känner jag mig så utsatt och så obekväm. Men jag gick runt ändå. Det skulle kunna funka, jag kanske kan gå dit. Jag måste gå dit. Jag tog i alla fall steget över tröskeln.