Staffans lucka

Jag läste Staffans fundering och kunde inte motstå att berätta om luckan. Så här var det:

I affären arbetade en underskön flicka. Hon hade flätor tjocka som en mans underarm och de nådde henne långt nedanför midjan. Håret hade färg som vass en tidig höstmorgon och ögonen var inte bara blå, de var kornblå och längst in lurade en glimt som det bara var några få förunnat att se.

En av dessa var Eskil, en springpojke som ofta kom till affären, ärende eller ej. Hans hår var mörkt och lockigt, han skylldes ibland för att vara av tattarblod. Han var djupt förälskad i flickan men vågade sällan tilltala henne. Hans mod var av en annan karaktär för han hade beslutat sig för att henne skulle han ha och inget skulle hindra honom.

Affären ägdes av en Madam Linderot och hon förstod fuller väl hur det stod till med Eskil. Hon hade sett hans blickar och hon hade även sett flickans sätt att slänga med flätorna och stryka med händerna över förklädet när Eskil var därinne. Hans kärlek var besvarad.

Flickan var dock tilltänkt för en annan, en gråsprängd man med många levda år bakom sig och inte så många framför sig. Madam ogillade starkt detta resonemangsparti.

Den Gråe kom till affären vid stängningsdags och följde den motvilliga flickan hem till hennes port. Han var alltid lika rädd att hon skulle kasta blickar på någon ung pojke eller ändå värre, rymma med någon. Varje morgon och varje kväll var det samma ritual, han mötte vid porten och följde henne till affären. Mötte vid affären och följde till porten.

Till slut fick Madam nog av att se flickan så frihetsberövad och passade Eskil en morgon utanför affären. De sågs viskande stå vid hörnet en lång stund, Madam pratade livligt och Eskil nickade eftertänksamt.

Dagen därpå när den Gråe kom för att hämta flickan stannade han plötsligt till vänd mot skyltfönstret. Han tog sig åt hjärtat och föll till marken med ett skri. En poliskonstapel var bara två tvärgator bort och kom skyndande. Den gråe var död. Lika grå i döden som i livet och lika grå som stenbeläggningen han låg på.

När mörkret föll och innan lykttändaren kom öppnade Madam luckan under skyltfönstret med en av nycklarna hon hade på sin nyckelknippa. Eskil krånglade sig ut och efter sig drog han ett stort knyte. Flickan gick nedför trappan vid affären och Eskil tog hennes hand och i skydd av mörkret ilade de mot stadsmuren, friheten och kärleken.

Och så levde de lyckliga i alla sina dar!