Jag har ett tveeggat förhållande till deckare. Jag brukar säga att jag inte gillar dem. Fast det är en sanning med modifikation för det beror på vilken sorts deckare det är.
Det jag inte tycker om är när någon mördas i kapitel ett, jag får följa utredningen, ledtrådar och misstankar på de följande sidorna och jag försöker lista ut vem mördaren är. Vi är på samma nivå, huvudpersonen och jag. Så långt är allt gott och väl. Men sen, på sidan 384, så kommer det fram en ledtråd som ikullkastar alla teorier och mördaren är någon helt annan. Och det här har huvudpersonen vetat om men inte jag. Då är det inte roligt längre. Jag står där med lång näsa och känner mig korkad.
En deckare jag tycker om är en som låter mig som läsare vara den intelligenta. Den som före huvudpersonen förstår och lägger pusselbitarna på plats. Men det måste ske med skicklighet och det får inte vara uppenbart, huvudpersonen måste fortfarande vara smart annars är inte min intelligens värd så mycket. Det är då det blir spännande, när jag nästan pratar med huvudpersonen för att få denne att se det jag ser. Så skapar man ett förhållande till läsaren. Då tycker jag om.
Det jag inte tycker om är när någon mördas i kapitel ett, jag får följa utredningen, ledtrådar och misstankar på de följande sidorna och jag försöker lista ut vem mördaren är. Vi är på samma nivå, huvudpersonen och jag. Så långt är allt gott och väl. Men sen, på sidan 384, så kommer det fram en ledtråd som ikullkastar alla teorier och mördaren är någon helt annan. Och det här har huvudpersonen vetat om men inte jag. Då är det inte roligt längre. Jag står där med lång näsa och känner mig korkad.
En deckare jag tycker om är en som låter mig som läsare vara den intelligenta. Den som före huvudpersonen förstår och lägger pusselbitarna på plats. Men det måste ske med skicklighet och det får inte vara uppenbart, huvudpersonen måste fortfarande vara smart annars är inte min intelligens värd så mycket. Det är då det blir spännande, när jag nästan pratar med huvudpersonen för att få denne att se det jag ser. Så skapar man ett förhållande till läsaren. Då tycker jag om.
Jag läser deckare som andra läser veckotidningar, för att rensa hjärnan liksom. Men visst håller jag med dig, det är inget skoj med deckare som får en att stå där och känna sig dum.
SvaraRaderaDet blev ingen deckare i påsk. hann liksom inte med.