För fem år sen gick jag för sista gången ut genom dörren på radhuset vi byggde tillsammans och ikväll ska jag dit igen. Bokcirkeln jag är med i har träff där. Jag har bestämt mig för att det ska gå bra även fast det känns märkligt och lite sorgligt att gå dit. Det känns som mycket av mitt liv och mina tankar finns inom de där väggarna. Lycka och olycka. Skratt och gråt. De där väggarna som utifrån består av panelbrädor, spikläkt, 9mm gips, reglar, isolering, 13mm gips, en oherrans massa spackel och tapeter. Men det har gått fem år, andras liv finns där nu och ett liv har fötts på köksgolvet (betongplatta, golvspånskiva, lumppapp, plastmatta).
Jag tycker en del bostäder har själ. Det finns något gott i väggarna. Första gången jag gick in i lägenheten jag bor i nu så kändes det bra. Ljuset från tre håll, barköket, det gamla trägolvet och takhöjden gjorde såklart sitt till. Men det är mer än känsla än något rationellt. Här trivs jag. Här är det gott.
Jag tycker en del bostäder har själ. Det finns något gott i väggarna. Första gången jag gick in i lägenheten jag bor i nu så kändes det bra. Ljuset från tre håll, barköket, det gamla trägolvet och takhöjden gjorde såklart sitt till. Men det är mer än känsla än något rationellt. Här trivs jag. Här är det gott.
Men du ska inte tillbaka till något ex och hans nya familj? Det är någon helt annan som flyttat in? Kanske ni flyttade vidare tillsammans och jag läser in skilsmässa av helt fel anledning.
SvaraRaderaDu läste helt rätt, det är en ("lycklig") skilsmässa och ny familj som bor där nu. Men det gick jättebra, det var bara ibland det kändes lite konstigt, när jag såg väldigt välbekanta detaljer. Som det lilla vecket på plastmattan där trappan är.
SvaraRaderaSå underligt, att kliva in i sitt gamla hem, känna igen varenda liten detalj och ändå är allt nytt och främmande.
SvaraRadera