Alltså..

Bilden från igår, den dimmiga. Jag la in den som bakgrundsbild på datorn på jobbet idag. Och för varje gång jag såg den tyckte jag mer och mer om den. Även fast den är grå, suddig och det som syns mest är två himla hus. Men jag gillar känslan av den, det trolska, det osedda och så ljuset som banar sig fram. Som kräver sin plats, som tränger undan, som segrar.

För övrigt är jag glad. Glad att när jag satte på mig luv-tröjan imorse, att den av Cs små ljusgula strumpor som hade torkat ihop i en liten hög i luvan, ramlade ut när jag satte den på mig. Det hade känts obra att gå omkring på jobbet med en liten strumpa på ryggen. Jag gör ju så mycket knäppt ändå.