torsdag 11 februari 2010

Ur balans

Jag tycker själv att jag inte bryr mig särskilt mycket om vad andra tycker och tänker om mig, i de flesta sammanhang. En person har jag dock svårt att värja mig emot och det är syrran. Det kan vara helt banala kommentarer som får mig ur balans. Kommentarer som antagligen inte är illa menade och som jag skulle tagit på ett helt annat sätt om det varit någon annan som sagt dem.

Jag känner mig ofta nagelfaren och bedömd av henne. Nu är hon ju en person som har en massa åsikter om folk och yttrar dem på ett sätt som jag inte alls tycker är okej. Så en del sanning kan det ligga i att jag känner mig kritiserad, det kan vara det hon gör.

När hon kommer hem till mig så är det ett antal saker som hon "kontrollerar". Om jag har gjort något åt Cs rum för att kunna flytta in där. Det har jag inte. För mig är det nämligen inte särskilt viktigt. För henne är det det. Då kommer "Om det hade varit jag"-kommentarerna. Men jag är inte hon, hon är inte jag. Vi är olika. Jag försöker acceptera det och tror inte att jag hackar på henne på de punkter hon är olik mig. Och hon kanske inte menar att hacka, det kanske bara är jag som upplever det så.

Så kommenterar hon att jag ännu inte slipat bardisken. Och ska jag inte byta köksluckor snart?

I söndags när hon var hos mig frågade hon vilken resväska jag ska ha när jag åker till NZ. Jag visade den jag fått låna och den tyckte hon var alldeles för tung. Den hon har är mycket bättre. Så nu har jag gått och funderat på det.

När det gäller hennes "skitsnack" om andra har jag kommit på en metod som funkar bra. När hon säger något sådant så svarar jag helt enkelt inte. Jag bemöter det inte överhuvudtaget. Det blir öronbedövande tyst i några sekunder och orden hänger som ett draperi mellan oss. Det funkar bra, jag tror hon inser vad hon sagt eller så inser hon att jag inte tänker prata om det.

Och nu tror jag att jag kommit på en metod för att hantera hennes "om det var jag" och "goda råd". Jag ska säga hur jag känner det. Dels känns det bra för mig själv att göra det och dels får hon veta hur det hon säger påverkar mig.

Så nu har jag skickat ett SMS till henne med texten: Jag blev väldigt osäker när du sa att resväskan var tung, kan du ta med dig din så jag får testa?

Jag har liksom ingen lust att bli negativt påverkad av henne längre.

8 kommentarer:

  1. Vet du vad det är som gör att du har svårare att värja för din syster än för andra?

    SvaraRadera
  2. För att hon är storasyster och av hävd har haft åsikter/ansvar för mig. För att hon betyder mer än andra människor. För att det alltid har funnits konkurrens mellan oss. Det är vad jag kommer på på rak arm.

    SvaraRadera
  3. Min lillasyster (Mocka) blir förbannad på mig ibland och då blir jag jättesnäll mot henne. *tipsar*

    Systrar har så mycket med i bagaget sen barndomen och det är lätt att hamna i låsta positioner om man inte pratar om hur man har det tillsammans.
    Självklart ska du säga hur hennes kritiserande det påverkar dig! Även om det kan vara svårt. Att bli kritiserad, särskilt sådär indirekt, tar väldigt mycket på krafterna om man inte säger ifrån.

    SvaraRadera
  4. Tror du att hon förstår hur hon får dej att känna?

    SvaraRadera
  5. Jag förstår dig verkligen Maj. Jag har ibland samma känslor för min tvillingsyster. När jag känner att hon är kritisk är hon kritisk till mig och mitt val av liv. Och kanske jag känner mig osäker på att jag gjort rätt val och att jag lever det liv jag vill. Men jag säger ifrån eller bestämmer mig för att det inte betyder något.

    SvaraRadera
  6. Hon vill nog vara en viktig del i ditt liv och tror kanske att hon hjälper dig. Hon tänker nog inte på att det hon säger kan såra.

    Intressant hur man fortfarande som vuxna ofta har kvar sin "position" i familjen...

    SvaraRadera
  7. Det här är oerhört spännande att prata om, och jag önskar att alla ni bodde här så kunde ni få komma hem til mitt köksbord i Farsta. Visst har vi väl alla "vad var det jag sa" -människor i våra familjer?

    Vi har en bra hos oss; "jag sa ju till dig att..."

    SvaraRadera
  8. Därför är det så skönt i bland att bara traska i väg, långt in i skogen, uppför ett litet berg, längs en å eller var som helst, helt själv utan mobil eller något annat som kan störa, och bara vara för sig själv. Sänder goda tankar till dig och hoppas att det hjälper.

    SvaraRadera