Om jag kunde ta bort sorgen och smärtan för henne så skulle jag det. Kunde jag gråta hennes tårar gjorde jag det gladeligen. Nu kan jag bara gråta egna tårar för hennes skull och försöka vara så mycket eller så lite som hon behöver. Hennes värld har rasat samman. De har gjort slut. Jag vet inte så mycket mer än så, hon kan inte prata än.
Mitt älskade barn. Jag vet. Jag förstår. Men det hjälper inte. Du måste igenom det här själv. Jag minns hur det känns och att bryta upp från sin första riktiga kärlek är bland det svåraste. Jag tänker inte säga att det kommer gå bra och att det går över. Det är meningslösa ord för dig just nu. Det är för svart och för tungt för uppmuntran än. Först måste du få gråta, ligga under täcket och darra. Sen, när det ljusnat lite, kanske jag säger dem. Älskade unge, din smärta är min, men jag kan ändå inte ta bort den från dig.
Försökte komma på nåt smart att säga, men du har sagt det som behövs. Visst går smärtan över - men inte nu. :-(
SvaraRaderaPrecis. Går inte att ta över någon annans smärta, men lindra den går, genom att finnas där. Absolut.
SvaraRaderaIbland vill man verkligen bära den där smärtan.
SvaraRaderaMin gick igenom detsamma för ett par månader sedan när avståndet kom ikapp verkligheten...
Oj det där är tungt. Också för dig att behöva bevittna. Men det är ju livet. Och det måste ju levas.
SvaraRaderaÅh, det gör så ont.
SvaraRaderaÅh.så ont det gör! Men du gör alldeles rätt - finns där och det är fullt tillräckligt just nu!
SvaraRaderaUsch jag lider med den stackaren. Den där rivande tärande smärtsamma känslan. Jag hoppas det var ett gemensamt beslut för då kanske det kan lätta lite fortare för henne.
SvaraRaderaTufft både att gå igenom det och att som mamma stå bredvid och titta på.
SvaraRaderaHur är det med henne nu?
SvaraRadera