Jag hade lite ont i halsen innan jag åkte och att sen knalla omkring i ösregn gjorde väl inte saken bättre. Sen är jag ju så varm av mig ockå så jag måste ju ta av mig jackan och svalka mig med jämna mellanrum och det kanske inte heller var bra. Men nu vet jag vad slem heter på spanska. Flema. Var in på ett apotek och köpte lite hostmedicin och näsdroppar. Men fortfarande hostar jag så det känns som lungorna ska följa med upp. Första dagarna hade jag träningsvärk i ryggen av allt hostande men de musklerna verkar vältränade nu. Men jag kan inte ligga och hosta utan måste sätta mig på sängkanten.
Sen var det det här med skräcken. Den har gett med sig nu men första dagen kände jag snudd på panik när jag hostade. Det känns som att jag inte får luft, att allt är tilltäppt och att jag ska dö. Jag får verkligen skärpa mig och tala lugnande tankar till mig själv för att det ska gå över. En evinnerlig tur för mig att jag inte är astmatiker, de som kan ha det så här och värre, för jämnan.
Men jag har kommit på var skräcken kommer ifrån, tror jag. Min storasyster som dog i ALS, hon kvävdes av slem som inte kom upp. Jag var inte med när hon dog, men det var så det sas. Och det verkar ju rimligt att jag är rädd för att möta samma öde.
Oj, vad fruktansvärt jobbigt! Klart att en sån erfarenhet sätter spår...
SvaraRaderaJag tycker också det är väldigt obehagligt när andningsvägarna inte är fria. Tidigare använde jag nässpray tills mina slemhinnor inte pallade mer, nu har jag fått lära mig leva med täppt näsa ibland.