Barndomskamrater

Träffade mina två återfunna skolkompisar idag igen. Trots alla öden som ville lägga hinder i vägen. Den ena skulle ta tåget från en stad i Sörmland. Tåget skulle gå vid tvåtiden och när hon står och ska köpa biljett hör hon i högtalaren att det tåget är inställt men att de istället kan ta tåget 1444. Som är en timme försenat och troligen kommer bli mer försenat. Heja SJ. Eftersom hon tagit bilen till stationen tog hon den hela vägen istället. När vi pratar varskor jag om ett vägarbete som jag kände till så att hon inte skulle ta just den vägen.  Vad jag inte kände till var att en lastbil skulle köra in en bro. Som tur var tog hon inte den vägen heller.

Den andra kompisen skulle åka tunnelbana. Den var rökfylld. Men det löste sig genom att kompis ett plockade upp kompis två. Själv hade jag inga problem förutom lite normal bilkö.

Så, vi får väl se det som tur att vi kunde ses! Vi satt på ett berg i våra gamla hemtrakter och skådade ut över fjärden där vi såg solen sänka sig bakom Tranholmen. Sen promenerade vi runt och pratade barndomsminnen. Vi minns så otroligt olika saker! Det är riktigt roligt att bli påmind om det man glömt. Namn poppar upp och är så välbekanta som aldrig det. Att teckningsläraren var bakis varje måndag kommer jag inte ihåg. Att vi sprang orienteringsspåret från fel håll bara för att det var minst uppförsbackar åt det hållet minns jag inte heller. Men Mårten och Micke som jag var kär i båda två,  det minns jag.

Som vanligt hade allt krympt. Den branta backen med vår nedsänkta, halvcirkelformade kälkbacke som parkvakten spolade till is, den var vare sig så brant eller så lång. Det fanns inga svanar i svandammen utan där var istället sälarna av sten som tidigare fanns i plaskdammen. Men det var fortfarande nio trappsteg upp från porten till den dörr jag bodde bakom i sjutton år.