Adventskaffe

Med farhågor om ett par timmars tystnad och en del frustration gav jag mig iväg på adventskaffe hos syrran. Jag har varit med förr. Men mina farhågor besannades inte, den här gången var det riktigt trevligt.

Förra gången satt jag tyst i fascination över hur dessa 7-8 damer kunde prata så infernaliskt utan uppehåll ens för att hämta andan. Jag är inte van. Jag är van vid att alla får komma till tals, här var det mer likt en tävling om vem som pratade mest och framförallt vem som snodde den där luckan på en tiondels sekund mellan två talare. För övrigt var det inte alla som väntade på den heller utan avbröt den som pratade, med sin egen kommentar. Och det där har jag så in i vassen svårt för! Hur tänker man då? Tycker man att det man själv har att säga är såpass mycket viktigare än vad de andra säger att man tar sig rätten att avbryta? Det var dessutom mycket prat om hur andra är och klär sig och det är samtalsämnen som jag tycker är totalt värdelösa. Andra människor får väl vara hur de vill och ha hur urringade linnen de vill?

Men, den här gången kunde jag sno luften flera gånger. Jag anpassade mig lite den här gången och fortsatte prata fast någon annan bröt in. Det funkade. Och det är roligare att delta i ett samtal än stillatigande åse det.