Min storasyster

Hon har alltid varit 10 år äldre än mig. Tills hon dog. Nu är är jag äldre, för hon var 48 när hon dog.

Hon var min stora storasyster. 10 år är många år när man är barn, hon var 10 när jag föddes och 18 när jag var 8. Vi var ganska lika ålderskillnaden till trots. Lika hår, lika röst, lika i utseendet. Dock var hon buttrare eller kanske bittrare än jag och det hade säkert sina skäl. Inte lätt att vara äldst av 3 flickor och vilja ha sin vilja fram gentemot en far som var sträng. Mot henne, mot nästa syster, inte mot mig. Vilket gjorde min ställning speciell mot deras. Tror att hon bara var 17-18 år när hon flyttade. Hennes kille hade en vit Amazon och bakåtkammat hår. Inte raggare, men nästan. Ju äldre jag blev desto närmare kom vi varandra i ålder. Från när jag var 8 år och hon var tvungen att ta mig med på sin körlektion, satte mig i baksätet och i stränga ordalag sa till mig att vara tyst. Tills jag var 16 år och hjälpte henne och hennes kille tillsammans med pappa att röja den sommarstugetomt de köpt. Hon var duktig på att laga mat, mycket duktig. Och noga med hur det las upp, gaffel till varje fat. Mycket disk blev det och jag torkade och torkade. Men så spelade vi kort och drack likör, jag fick ett litet glas med Parfait d´Amour. Levde mycket med henne och hennes kille, blev som lillasyster till honom med. Han kallade mig Maja Gräddnos.

När hon var 34 år gick hon och hennes kille skilda vägar. De hade inga barn. Vet inte varför. Var alltid för liten, var alltid för mycket lillasyster för att få veta sånt. Hon träffade en ny man. Han levde ensam och hade nog alltid gjort det. Hans mamma bestämde nog över honom. Nu kom min syster och tog över, tror de var lyckliga tillsammans. Men inga barn.

Jag vet inte riktigt hur hennes sjukdom började. Vet att Y sa att de första tecknen kom när de var på en resa med vänner. Jag vet att hon hade problem på jobbet, samarbetssvårigheter sa man. Men jag visste också att hon var en bestämd och intolerant person så jag fäste mig inte tillräckligt mycket vid det. Kommer ihåg att hon var påtagligt ointresserad av C som nyfödd. Det sorterade jag in som smärta över egen barnlöshet. Det första konkreta var när det enda C fick i julklapp av henne var ett par alldeles för stora vantar.

Lite psykiskt instabil. Går väl över. Gick inte över. Hon ringde polisen och sa att det låg två döingar i backen. Y bad att hon skulle få vara hos oss en dag, över dagen. Hon kom, minns inte hur. Jag stod i tvättstugan och bytte på C när hon berättade en hårresande historia om död, poliser, hemlighetsmakeri och fönstertittare på femte våningen. Vi tog en promenad med barnvagnen, hela tiden såg hon sig om, vi var förföljda.

Så kom tiden när alla förstod att hon var verkligt sjuk. Har små minnen om det. Minns mest när hon blivit riktigt sjuk och hade svårt att svälja. På alla kalas och helgmiddagar skar Y hennes mat i små små bitar. Trots det kräktes hon ofta. Ofta rakt ut bara. Alla tyckte det var obehagligt och alla tittade bort. Lite åt vi den tiden. En dag när hon var hos oss, det var väl något av barnen som fyllde år så kräktes hon på tallriken igen. Då. Då äntligen fattade jag ett medvetet beslut. Det här är min syster. Min storasyster. Det är inte äckligt. Jag tog hand om henne, torkade hennes ansikte och bar bort tallriken och ställde fram en ny. Så enkelt var det, det var bara beslutet som behövdes.

Hon blev sämre, fick svårare och svårare att svälja. När min andra syster och jag tog hand om henne matade vi henne med en spruta i ett rör rakt in i magen. Finns nog ett namn för det. Torkade henne fri från dregel, höll hennes arm när hon gick. Hon luktade illa ur munnen. Detta var på hösten. Efter jul satt hon i rullstol för hennes ben lydde inte längre. Vi hälsade på på hennes gamla arbetsplats. Vi torkade, hon var glad och skrattade. Såg illamodet i hennes arbetskamraters ögon.

Så blev det vår. Hon var på sjukhus varannan vecka och hemma varannan. Vi hälsade på henne, hon låg i en säng med galler runt. Vi körde henne ut till korridorens ände, en liten soffa, ett bord och några blommor. Där satt vi, hon låg. Jag upphörde aldrig att prata med henne trots att det var länge sedan hon svarat. Visste inte om hon förstod men ville tro det. Hon skrattade. Var glad. Jag sa något och plötsligt tog hon tag om min näsa och nöp till ganska hårt. Jag tror hon försökte skoja. Med sin lilla syster. Som alltid varit 10 år yngre. Det var sista gången jag såg henne levande.

Klocka halvfyra en morgon ringer Y och säger att hon är död, vill vi komma? Jag ringer min andra syster, hon får komma och hämta mig. Är ensam med barnen, väcker S som då är 14 och berättar vad som hänt och ber honom ta hand om lillasyster som är 4 år. Det är en vacker, solig och kylig vårmorgon. Radion spelar Orup ”Från Djursholm till Danvikstull".

Så går vi ensamma in i rummet till vår stora syster. De har gjort fint, tänt ljus och öppnat fönstret så att själen kan flyga ut. Vi står på varsin sida, jag på hennes vänstra. Jag vill röra vid henne men minns bävande mammas iskalla hud och frågar om hon är kall. Sköterskan lägger sin hand på henne och säger, nej, hon är inte kall. Jag rör vid hennes kind. Hon ser så ung ut. Plåglös. Först nu förstår jag den plåga hon måste ha känt för den är hon fri från nu.

Vi får kaffe inne hos sköterskorna. Det var gott. Y kommer och vi pratar och kramar. Vi som lever än. Men lever med samma smärta för att M är död.

Kommer hem. S sitter i hallen och trär på C overallen. Välling har han gett henne och ordnat allt. Min nu enda syster kör oss till dagis och mig till jobbet. Klockan har hunnit bli 9 och jag får en skämtsam kommentar om min sena ankomst av min chef. Berättar. Han vet inte hur han ska bete sig. Jag tar kaffet med in till honom, han berättar om sin mors död. Jag dricker mitt kaffe och fryser. Jag fryser så jag huttrar.

Så minns jag min stora systers död.