Jag tycker själv att jag anpassar mig för mycket till andra. Jag skulle vilja stå för det jag vill, ibland i alla fall. Jag gör ofta det andra vill istället för det jag vill.
Precis nu kom ett exempel på det. Idag ska jag tvätta håret (ett projekt i sig), ska iväg till jobbet och träna eftersom jag hoppade över det (delvis pga anpassning) i fredags, jag borde stryka och kanske åka iväg och hämta boken från bokcirkeln i torsdags som jag inte var med på.
C frågar om vi kan "övningsköra" idag. Hon är ju van vid vänstertrafik och vill gärna ha sällskap första gången hon kör på höger sida på ett år. Då föreslår jag att vi kan åka iväg och hämta boken och eftersom mitt jobb är åt samma håll, träna lite. Jag vet att hon inte alls tycker gym är roligt, hon springer hellre ute. Det tycker hon inte är någon bra idé, just pga av gymmandet. Vi bestämmer inget, hon fipplar runt med sitt och jag med mitt en stund. Mentalt börjar jag då göra om mina planer så att de ska passa henne. Gör du så också?
Sen slutar det hela med att hon nu drar iväg och träffar en kompis. Helt okej, jag har inga problem alls med att hon ändrar sig. Det jag har problem med är mig själv. Varför kan inte jag bara säga: Ska du köra bil med mig så är det bok+gym som gäller, annars får det vara för det passar inte mig?
Jag har inget emot anpassning i viss mån, det är ju inte så att det alltid är min vilja som ska gälla och att jag inte ska kunna rucka på saker och ting. Det är just den där känslan jag får att jag alltid måste vara så "snäll" och att jag får dåligt samvete om det blir som jag vill och den andre anpassar sig.
Barnen tycker jag kan locka ur mej lite av det där, kanske för att jag vill att de ska vara lyckliga, men jag tror inte att jag står ut så värst långa stunder. Men de är också beroende av mej på ett sätt som andra vuxna inte är.
SvaraRaderaJag brukar tänka att när det gäller vuxna så är huvudsaken att jag inte tvingar andra att göra som jag vill men jag tycker att jag har rätt att göra det jag vill. Sen får jag stå för mina val, det kan hända att det blir ensamt men då får jag kanske tänka om ifall det är så att jag hellre vill ha sällskap. Å andra sidan skulle jag inte gilla att andra gör som jag vill för att anpassa sej till mej. Svårt det där. Kompromisser och anpassningar är nog svårt att helt undvika men det här låter mer som en anpassning som går djupare än på ytan.
Ja, det här har jag levt med hela livet. Till en början utan att inse det och nu när jag inser det vet jag inte hur jag ska angripa det.
SvaraRaderaJag behöver väl knappt skriva att jag gör precis likadant och om möjligt ännu större anpassningar. Kruxet ligger ju i de känslorna du skriver sist i inlägget. Snällhet och dåligt samvete. Undrar om samvetet kommer utav känslan av att inte vara värd lika mycket som andra. Eller om det möjligen handlar om att känna att man ska vara alla till lags. Är du inte alla till lags duger du inget till? Hmm. Vet inte själv faktiskt, men det är inte kul att alltid vara på det sättet.
SvaraRaderaMitt favoritämne:)
SvaraRaderaDet gäller att träna och åter igen träna på att sätta gränser (som det ju handlar om).
Till att börja med är det obekvämt, men ju mer man tränar desto lättare går det.
Jag tror inte att det handlar så mycket om dåligt samvete som att vi är rädda för att inte bli omtyckta, dvs "vad ska hon tro om mig nu, när jag säger det jag vill".
Felaktigt tror vi att vi kan styra, och därmed har ansvar för - och kontroll- över andras känslor.
Det är inte så, tack och lov..
Andra känner, tycker och gör som de själva vill.
Jag ska föreläsa om det här nästa måndag, kom!
Så är det med mig också, vill jag annorlunda än andra och det blir som jag vill då måste allt klaffa annars blir jag väldigt besviken på mig själv. Sonen är nog den som bäst vet om att jag gör andra till viljes för han frågar ofta, men vad vill du då.
SvaraRaderaUsch, jag gör ofta som du, mest för att jag inte orkar se/höra sura ungar, men jag BORDE göra som du tänker!
SvaraRaderaJo, jag känner igen mig. Problemet, förutom anpassningen i sig, är att de får tillbaka det på ett eller annat sätt. Har man varit snäll och anpassat sig så blir man (jag) ju helt enkelt förbannad om de inte är tacksamma och anpassningsbara tillbaka. Ofta är de inte det, tack och lov.
SvaraRaderaÅsa H har en poäng. Att sätta en gräns i det här fallet säga ja, vi kan övningsköra och det passar mig perfekt för då kan jag också hinna med... Då får både du och hon nytta av det. Och som Nilla säger, annars finns ju risken att man (jag) blir förbannad för att barnen inte är tacksamma.
SvaraRaderaJag känner allt för väl igen mig. Jobbar med frågan men det är inte lätt som du ju vet.
SvaraRaderaMen jag tycker alla här bortser från en sak; du ville att ni skulle träna tillsammans, trots att du visste att hon inte är särskilt förtjust i det. Du nöjde dig inte med att säga att hon kunde övningsköra dig till träning och boklämning utan lade till momentet träning. Därmed tycker jag du tog en risk. Nämligen den att hamna i den situation som egentligen är den värsta barn vet; mamman som är lite bitter över att det inte blev som hon tänkt. Been there, seen it! Jag hade en mamma som ständigt försatte sig och oss barn i den situationen. Hon var dessvärre övertygad om att det alltid var hon som fick anpassa sig.
SvaraRaderaVisst kan man ställa krav på sin omgivning att det inte bara är man själv som ska anpassa sig. Men ska man få ett smidigt umgänge med vuxna barn så handlar det om att parrera, hitta de saker som faktiskt båda har nöje av, annars blir det inte den där trevliga morochdotterupplevelsen som man så gärna vill ha. Kraven ska ställas, tycker jag på det som är nödvändigt, t ex hemmets skötsel, om man bor ihop. Sen får man trixa och fixa utan att därför bli dörrmatta. Varken till barn som man ser varje dag eller utlandsbarnen som man är så förfärligt glad att ha hemma en tid då och då. Med de senare är risken större!
Jag tycker inte man måste göra det särskilt mycket märkvärdigare än så.