Då - Ljuga

Inspirerad av Nillas inlägg om hur hon ljög/fantiserade/fabulerade som barn så dök den här scenen upp i mitt minne.

Min bästis B och jag spelar hockeyspel. Märkligt nog minns jag det som att vi var i det de kallade "salen" och som vi andra kallade vardagsrum. Där brukade vi inte få leka men nu gjorde vi tydligen det. Den svarta jättelika gungstolen lurade i ett hörn och Bs pappas medaljsamling glänste under glas på rullbordet. 

Vi hade aldrig spelat bordshockey, någon av oss, men gav oss raskt i kast med de långa pinnarna, skruvade och petade på pucken. Jag gör mål efter mål och tycker att jag leder när B säger "Du gör ju mål på dig själv hela tiden!  Din målvakt är här, bakom mina spelare."

Då ljög jag. "Nähä, så är det inte alls, det här är min målvakt, det vet väl jag för min pappa har varit hockeymålvakt!" 

Så lagom han hade. Men nu fick jag ge igen för alla gånger hon sagt "Det vet väl jag, för min pappa är polis!" Men det var han.