Tystnad och larm

Grusvägen är smal och gropig. Den går på en ås och dikena på sidorna är djupa, hon vill inte möta någon annan bil just där. Skogen är djup och marken smaragdgrön, de fallna träden ligger kvar där de fallit och är övervuxna med mossa.

Det röda huset syns på avstånd där skogen ger vika för en äng som brant sluttar ned mot ån. Hon stannar bilen, slår av motorn och hör hunden skälla inifrån huset. Hit kommer man inte oanmäld tänker hon och ler för sig själv. Hon tar sin kameraväska och ryggsäck och går fram mot huset. Ytterdörren är lätt att öppna medan innerdörren kärvar mot karmen och handtagets kanter känns vassa mot handflatan.

Doften av brinnande björkved slår emot henne när hon kliver in. Det doftar svamp och mat också och lite kaffe. Hon ser att den lilla perkulatorn puttrar kaffe upp i glaset ovanpå locket.

Hej! Båda ler och kramar varandra, den ena fortfarande med ryggsäcken i handen och den andra med en grytlapp. Hon klappar den svansviftande hunden och slår sig ned vid köksbordet.

Han kom inte. Hon står på verandan utanför det gemensamma huset och ringer hans nummer. Han mår inte riktigt bra och väljer bort kräftskivan. Hon skärmar av utebelysningen med ena handen och ser mångfalden av stjärnor på den nattmörka himlen. Så många stjärnor där är! Stora och lystet skimrande. Små och förföriskt blinkande. Varje synlig yta av himlen är strösslad med lysande punkter. Imorrn då, kan vi ses en liten stund då? Hon tolkar hans tonfall som avvisande när han säger att då är det kanske rådjursjakt. Dåså. Hon öppnar dubbeldörrarna in i samlingslokalen och värmen från den öppna elden och ljudet av festande människor sveper över henne och omfamnar henne som en lite för stor överrock.

Sen natt. Sängen är lagom hård och hon njuter av sidenets svala smekningar mot hennes kropp och täckets värme. Nästippen är kall. Om hon öppnar ögonen eller blundar spelar ingen roll, mörkret är ogenomträngligt kompakt. Även om hon spärrar upp dem syns inget ljus någonstans. Tystnaden fyller hennes öron och ger utrymme för dunket och suset av blodets pulserande.

En ljus fyrkant skymtar och det svarta grånar och skapar konturer. När hon ser ut genom det lilla fönstret ser hon de översta slanorna i gärdesgården och bortom dem den stora granen. Mossan lyser silvrig på ovansidan av grenarna.

En stund ligger hon vaken och rofylld. Hon hör ett vedträ läggas in i spisen och gjutjärnsluckans smäll. Dags att gå upp, det är en ny dag.