Lådan

Kursen är slut och alla samlar ihop sina anteckningar och drar sig mot dörren. Marianne och de två andra kvinnor som gjort upp om att följa med Bertil, stannar precis utanför dörren och väntar in honom. ”Så snällt att du vill visa oss hur ditt program fungerar” säger Marianne och ler mot honom. ”Då går vi då!” Bertil anför den lilla truppen mot bussen.

Huset ligger allra längst in på en återvändsgata. Det är mörkt och gatubelysningen räcker inte för att skingra skuggorna av de stora kastanjer som växer utmed gatan. Själva trädgården ligger också i mörker och det är svårt att se vad det är för färg på huset. Ytterbelysningen är släckt och när Marianne tittar på lyktan ser hon att det inte ens sitter en glödlampa i.

”Det är ingen hemma” säger Bertil,  låser upp och tänder i hallen. De tre damerna kliver över tröskeln och hänger sina ytterkläder på krokar där det redan hänger både rockar, koftor och arbetsbyxor. Hallen är långsmal och de mörkbruna väggarna är täckta med en blandning av tavlor och teatermasker. ”Jag har målat dem själv, var enda en!” säger Bertil  och  går vidare mot en stängd dörr i änden av hallen. Damerna går tysta efter.

Han tänder i rum efter rum och överallt finns det konstverk, tavlor, ikoner och masker. De sitter på väggarna, är lutade mot bokhyllor, balanserar på soffryggar och hänger i fönstren. De samsas om utrymmet med en mängd möbler, damerna har nästan svårt att ta sig fram mellan alla föremål. Marianne känner sig instängd och fångad av tingen och är glad över att hon har sällskap med sig.

Överst på en bokhög på ett lågt bord står Bertils dator och han slår på den. Den surrar lågt och Bertil går fram till fönstret. Han böjer sig fram över en lång trälåda som står under fönstret, gör en handrörelse mot trälådan och säger: ”Och här ligger min svärmor”

Marianne känner att någon tar hårt tag i hennes hand samtidigt som hon försöker förstå vad det är han säger. Svärmor? I trälådan? Är det en urna? Ligger där ett lik? Är det ytterligare ett konstverk? Då ser hon ett mycket gammalt ansikte och filtarna rör sig lite. ”Hon är dement och är hundra år, minus 4” säger Bertil och ber dem sätta sig så ska han visa dem programmet.