Nu är hon hemma!

Nu känns det bra. Jag känner mig hel på något märkligt sätt. Som att en del av mig varit borta men kommit tillbaka. Och på sätt och vis är det så.

Flyget från London var två timmar försenat så det fick bli lite ändringar i planerna på slutet men allt klaffade ändå.

När vi stod och väntade på henne tänkte jag att jag skulle stå kvar och vänta tills hon hunnit fram till oss, men det kunde jag så klart inte. "Nu kommer hon" skrek jag och sprang och mötte henne. Kramade och grät, grät och kramade.

Hon var trött såklart, att resa i ett och ett halvt dygn är slitsamt, hon hade inte sovit så många timmar trots att hon hade tur och fick fyra säten för sig själv på vägen mellan Auckland och Los Angeles.

Sen åkte vi hit allihop och åt pizza och drack mjölk. Nu sover hon. Och jag är helt slut. Men lycklig.