Eufori

Jag intalar mig själv att jag inte är nervös. Men jag vet inte om det verkligen var penicillinet som fick mig att gå på toa ett antal gånger i morse innan jag åkte iväg till Rotfyllningsspecialisten.

När jag sitter på tunnelbanan kommer jag på att jag glömt lappen med adress och portkod hemma. Gatan vet jag och är 99% på numret men portkoden minns jag inte. Men såklart var det inga problem, det fanns porttelefon. Trappstegen är ovanligt låga och hissen är av sorten gallergrind x2. Det är en gammal lägenhet, ombyggd till tandläkarmottagning. Sköterskan säger att han är lite försenad och vill jag ha en kopp te?

Det gick bra att komma ner i horisontalläge, han fick fälla stolen halvvägs först och så kunde jag lägga mig i egen takt. En liten extrakudde under huvudet och så var det bara att gapa. Funkade jättebra, ingen bedövning och det gjorde inte ett dugg ont när han rensade kanalerna. Men jag fick kämpa hårt ändå, paniken lurar om hörnet när jag känner mig instängd och det gör jag när jag hjälplös ligger på rygg, har en plastduk över munnen och måste lita på att sugen verkligen suger upp så jag inte får halsen full med saliv. 

En och en halv timme tog det, mina rötter var långa och krångliga och det blev extra svårt eftersom jag har en krona på den tanden och istället för att sabba den gjorde han små hål som han jobbade i.

Han trodde inte jag skulle få ont efteråt eftersom jag äter penicillin men för säkerhets skull fick jag hans mobilnummer. "Ring inte" sa han. "Skicka ett SMS där det står Tandvärk, så ringer jag tillbaka på en gång."

Lättnaden att det är klart är obeskrivlig!