Vitna, inte svartna

Dåså, då vet jag att det inte är något farligt, det som jag har ont i magen av och det andra fenomenet som uppträtt i de nedre regionerna. Men vad svårt jag har att tackla medlidande. Jag har pga det här inte vågat träna på två veckor med den påföljden att mitt diskbråck har gjort väldigt mycket ondare än vanligt. Hon såg hur jag rörde mig och troligen min koncentrerade sammanbitna min när jag vi med gemensamma krafter placerade mig i gynstolen. "Har du det såhär alltid? Du är väl sjukskriven?" Inte säga sån't till mig, då går det hål i min nogsamt stärkta självskydd. Tårarna stiger i ögonen och rösten bär inte ordentligt. Tänk att det ska vara så svårt att ta emot att någon tycker synd om mig.

Eftersom jag inte behöver vara rädd att ta i (nåja, med mina mått mätt) så åkte jag och tränade efter läkarebesöket. Det gör jag på jobbet och på eftermiddagen är det folktomt där. Hade skapligt ont, men vet att jag måste ändå, det är det enda som hjälper långsiktigt. Satte mig i den där apparaten där man har handtag man drar ned till axlarna och sen sträcker armarna rakt uppåt. Har inga tunga vikter. När jag var klar reste jag mig och vred mig lite åt höger för att kunna ta tag om ena handtaget med båda händerna för att kunna sträcka upp händerna högt och släppa ned viktklossarna. Helvete vad ont det gjorde! Jag skrek. Och jag vill bestämt bestrida påståendet att det svartnar för ögonen när det gör ont, för mig vitnar det. Damp ned igen och där satt jag med de där jävla handtagen medan smärtan pulserade bort. Fick prata lugnande med mig själv. Hur skulle jag komma därfrån? Jag vågade inte bara släppa handtagen för då dundrar ju vikterna ner med en farlig fart. Satt säkert tio minuter innan jag kunde resa mig upp och sen släppa vikterna halvvägs. Det smällde bra ändå. Sen gjorde jag klart resten  av programmet. Puh. Känner mig lite mentalt omskakad fortfarande.