När det går åt lika mycket energi att knyta ihop soppåsen som det skulle ha gjort att frosta av frysen.
När mat känns mer som ett nödvändigt ont än som en njutning.
När flykten in i böcker, dator eller spel blir uppenbar.
När det känns som ett projekt att klippa naglarna.
När meningslösheten skymmer sikten.
Då gäller det att tolka signalerna.
Då gäller det att inse att något inte är bra.
Då gäller det att erkänna för sig själv.
Jag tror jag har problem med att anpassa mig till ensamlivet igen efter att C varit hemma i två månader och farit igen.
Jag tror jag får lov att vara ledsen över det en vecka till, inte längre.
Jag ska ge mig den tiden och sen ska jag ta mig upp igen.
Sen ska jag skriva julkort.
Sen ska jag göra lakritskola.
Sen ska jag handla julklappar.
Sen ska jag slå in paket.
Men just nu ska jag bara vara den jag är just precis nu.
Vilket bra inlägg, tack. Precis så är det ju.
SvaraRaderaDet är bara att vänta ut det ledsna.
SvaraRaderaEn fråga bara: Hur gör du lakritskola? Det är ju kanongott!
Bra att ha en plan
SvaraRaderaRight. Ibland bara måste man. Och det får man. Hur gör man lakritskola? Låter gott! REcept tack!
SvaraRaderaDet enda är att jag är rädd för små svarta krumelurer. De som letar sej in i våra system och börjar producera ämnen som våra kroppar reagerar på så när veckan har gått och vi ska ur det så kommer vi inte ur det. Men jag tror att vi känner skillnaden, gör vi inte? Kanske det jag är rädd för, att jag inte ska känna skillnaden.
SvaraRaderaDå får ni receptet och en bild från förra året. De gick åt som smör i solsken, en person hade svårt att sova och erkände skamset på morgonen att det bara var några stycken kvar.
SvaraRaderaOch för mig är det en lättnad att erkänna att jag inte mår så bra. Då slipper jag den extra belastning som dåligt samvete är. Och jag tror inte de svarta krumelurerna hinner få riktigt fäste.
Nja lakrits tycker jag ju inte om alls så recept bryr jag mig inte om. Men om det gick hade jag gärna ansökt om att vikariera för C tills hon kommer tillbaks.
SvaraRaderaIbland kan det vända bara av att man tillåter sig att groota ner sig i eländet. Som om man först då upptäcker att det inte var så jävligt.
SvaraRaderaMen är det jävligt så behöver det få vara det tills det inte längre är det.
Bra Maj! Då är jag mindre rädd.
SvaraRaderaUngefär så jag funderade när du skrev att du var så trött. Å jag känner igen känslan - min unge kommer ju och far med jämna mellanrum, typ 2ggr om året. Å jag blir också så trött - men jag tror inte alltid att det är sorg, jag tror helt enkelt att jag vant mig vid att vara själv och att det blir en annan rusch i tillvaron när hon är hemma. Fast kanske är det egentligen lessen jag är?! Hm
SvaraRadera