Klockan ringer. Har jag tur ligger jag på vänster sida och kan bara räcka ut en hand och stänga av den. Har jag otur måste jag vända mig om och den dubbelt så snabba, ettriga signalen hinner börja. Precis som om det spelade någon roll. Precis som om det skulle innebära att jag gick upp. För se det gör jag inte. Jag vill inte. Så jag somnar om. När jag vaknar nästa gång är allt jätteförsent och jag måste skynda mig. Men se det gör jag inte. Jag ligger kvar. Jag lyssnar till mina andetag som fortfarande är sömntunga och djupa. Jag känner att det är kallt i rummet och varmt under täcket. Jag hör klockan ticka sitt brådskande budskap till mig men sluter ögonen och vilar lite till.
Hur blev det så här? Hur blev jag den förhatliga person som inte gör som hon är tillsagd, nämligen går upp. Går upp i tid. Kommer i tid. När skedde förvandlingen? Och hur kan det komma sig att jag så lite bryr mig om det?
Det är skönt att sova om morgonen.
Det är väldigt skönt att sova. På morgonen, på dagen, på kvällen, på natten. Ja alltid faktiskt
SvaraRaderaJag förstår dig så väl...
SvaraRaderaFörsenat tonårstrots?
SvaraRaderaDet är gudomligt att få sova färdigt på morgonen. Morgnar är ett h-e och det har jag alltid tyckt.När jag blir egen företagare ska jag alltid ha sovmorgon.
SvaraRaderaMaj - jag tycker vi skiter i Luther...
SvaraRadera/Marie
Tid överhuvudtaget är en knisslig fråga tycker jag. Och definitivt att gå upp i tid! Det är ju som skönast att sova när det är dags att gå upp på något konstigt vis!
SvaraRaderaSkippa konventionerna! Gör revolution!
SvaraRadera